måndag 28 maj 2012

Eftertanke...

De ideliga resorna ger mig tid för eftertanke och begrundande nästintill till det skadliga, det är många timmar som ska dödas på flygplan och med brist av medresenärer som man vill prata får man roa sig själv med olika tankebanor. Ibland inspireras man av flygvärdinnorna men oftast är det mer en inre dialog som förs både om det stora och det lilla, det blir en slags självrannsakning och försök att hitta svar till frågor som man brottats med länge. Jag måste dock säga att själva flygandet i sig är kvasiromantiskt för i och med att man är instängd med en hel hög av okända människor finns ju alla världens möjligheter till att slumpen och ödet ska samverka till bristningsgränsen, hur många gånger har man inte undrat vad som skulle hända om man kraschade på en öde ö och alla överlever. Skulle man hitta sitt livs kärlek? Skulle man bli en ledare likt Jack från Lost...eller bara en Hugo? Det är dylika tankelekar man får roa sig med i brist på annat...

Ibland, väldigt sällan dock, händer det att man stöter på en person som man connectar med direkt och för mig har det hänt en gång på alla de flygningar jag ändå genomfört numera. Det var under en hemresa från Malaysia som jag fick ett tresäte för mig själv till en början, jag hade yttersätet och hoppades på att ingen skulle komma...tills en söt, blond tjej letade sig fram genom gången för då började mitt inre mantra gå från "Hoppas ingen kommer! Hoppas ingen kommer!" till "Hoppas hon sätter sig här! Hoppas hon sätter sig här!". För en gångs skull besvarades mina böner och hon frågade glatt om hon kunde få hoppa in och direkt var vårt samtal igång, vi började prata om att vi båda hoppades på att ingen skulle sätta sig mellan oss så vi skulle få grymt med utrymme. Småsnacket fortsatte och jag fick reda på att hon var en irländska på väg hem från Australien till Sverige för att hälsa på sin pojkvän, jag kan ju erkänna att ordet "pojkvän" dräpte mig en aning men ändock fortsatte den trevliga stämningen och mysfaktorn. Under den 11 timmar långa flygningen ömsom sov vi ömsom småsnackade vi, allt var på ett avslappnat plan och så pass avslappnat att vi nästintill myssov tillsammans vid några tillfällen.

När vi väl landat på Arlanda följdes vi åt till bagagebandet och jag fick mitt bagage först så utan några större fanfarer tackade jag för sällskapet och önskade henne ett gott liv, utan att ens veta vad hon hette och utan att ta hennes kontaktdetaljer. Min ärliga tanke där är att jag nog vill ha det som det är nu, att hela episoden är ett varmt minne där två främlingar möts och finner någon form av gemenskap ur det blå som ger mig fortsatt hopp om att till slut finna en själsfrände därute. Jag tror att ifall jag hade tagit kontaktuppgifterna och vi hade hållit kontakten hade detta minne bleknat och förlorat i värde, vi hade liksom vattnat ur det hela istället för att ha det som det är nu - ett ögonblick utskuret ur vardagen som jag nog kommer att minnas till tidernas ände. Självklart har jag några gånger under åren som gått funderat på vad hon gör och egentligen mest på den frågan som bryr mig ganska ofta: minns hon mig? Tänker hon på mig så som jag tänker på henne?

Dessa frågeställningar är ganska vitala delar av mitt liv då jag ställer mig dessa ganska ofta fast om olika personer då självklart, hela mitt liv går ju ut på att ge och att bygga positiva relationer med människor där man ger varandra energi istället för att ta. Under årens lopp har jag sprungit på en hel del människor som gett mig just denna typen av relationer men där dessa relationer av en eller annan anledning dött ut, det behöver inte ha varit något dramatiskt utan bara att livssituationer förändrats och den normala kontaktytan dött ut. Det händer ofta att jag tänker tillbaka på dessa personer, tänker på vad de gör idag och främst då på ifall de också tänker på mig. Om de saknar det vi en gång hade, det som jag åtminstone från min sida hade upplevt som något extraordinärt. Vad jag egentligen vill komma till är att jag ofta funderar på om jag gör motsvarande intryck på andra människor så som dessa har gjort på mig...jag hoppas och tror att jag gör det även om det är väldigt få fall där det de facto blir någon form av återkoppling på detta. Jag vet, jag borde ju likväl i så fall upplysa dessa personer om vilka intryck de gjort på mig, kan inte förvänta mig en bekräftelse om jag inte kan ge en. Kontentan är att just nu känner jag ett ganska stort behov av dylika bekräftelser och har väl därför börjat smida planer på att ge för att kunna få, det finns ett antal människor därute som jag värdesätter något enormt.

Djupa tankar så här på måndagskvällen men det är sånt som händer...

söndag 27 maj 2012

Schlagerfinal...

Jag avskyr schlagerfjanteriet något fruktansvärt men tror ni inte jag blev sittande för att titta på omröstningen, notera att jag inte såg ett enda bidrag längs vägen men när det väl var dags för omröstning slog jag på TVn. Mitt dåliga omdöme får jag skylla på flaskan Molina som åkt ner under kvällen, jag hade roat mig med lite poker kombinerat med lite xboxande samtidigt. En helkväll helt enkelt, jag drogs med i schlageryran mot min vilja och de ironiska lyckönskningarna för Sverige blev till slut väldigt svåra att särskilja från de riktiga. Blev till slut lite gåshud för en annan också även om det var mot hela mitt väsen att en sådan yttring skulle ske i samband med detta menlösa evenemang...

Helgen har försvunnit i ett töcken efter fredagens publicering av "Dybban flyttar in", har inte blivit någon mediastorm kan jag i alla fall meddela så ni behöver inte oroa er för att jag ska bli en sellout eller något dylikt. Alla de förväntade(läs önskade) friarbreven från hormonstinna pokergroupies ute i landet har också uteblivit i sin helhet, inte ens en vänförfrågan från någon pokernörd i något avlägset hörn av landet. Responsen var lagom positiv så jag är nöjd med det, dock svårt traumatiserande att se sig själv där kritiken är skoningslös både mot fysik, kroppshållning och dialekt. Låter jag så där illa? Varför har ingen sagt något i så fall? Det är helt ok om ni kallar mig för bonde hädanefter, med det redneckartade och dialektalt inavlade språkföret känns inte scenerna från "Den sista färden" alltför långsökta. "Squeal like Koivula!" kan bli det nya mottot, det är nog ungefår så det låter om mig numera när jag glider omkring kall som få vid de virtuella dukarna.

Ikväll körde jag Steken och hade tappat halva stacken efter en timme, bet dock ihop och surade in mig i matchen igen genom en brutal utdragning där jag får in det med KQru på en oträffad flopp när JJ synar min push. Turn kommer en gudabenådad K och jag är kvar i matchen, får dock fortsatt streta på innan jag återigen gör en suckout men då är jag redan trött på spelet då jag fått ett antal höga par knäckta. Jag har QThj på SB och synar en shorties allin för 1/3 av min stack och när BB pushar pallar jag inte mer, BB har ägt mig hela vägen och jag tänker att jag får väl vara fisken den här gången. Jag är uppe mot A3 hos shortien och JJ hos BB, flopp kommer A98 medan turn ger ett till A så jag är nere på tre outs till rivern. Bam! En dam hittar dit och jag plussar lite på potten trots att shortien vinner huvuddelen, det bästa är dock att BB blir supertiltad och är ute efter 10 min trots en helt klart acceptabel stack trots torsken.

Jag kämpar på desperat, hittar QT på BB och när mittposition klickhöjer synar jag med. Floppen kommer T93 och mitt öde är beseglat, jag checkar och när ett pottbet kommer ställer jag bara för att få syn av...AT. Ganska uppenbart att den skulle komma och jag förtjänade den antagligen men trist att mitt flyt och min tajming verkar som bortblåst, mina glansdagar känns mer än lovligt långt borta i dagsläget.

Idag firades mor av och katten lämnades hos föräldrarna då en ny tjänsteresa stundar, känner dock ett uns av dåligt samvete för mit innehav av katt rent generellt. Hur egoistiskt är det inte att stänga in ett djur hos sig själv för ens egna nöjes skull? Vem ger mig rätten att frånta henne alla hennes rättigheter som ett djur och friheten att vara ute i naturen där hon egentligen hör hemma? Nej, man kan bli deprimerad för mindre, märk väl dock att jag på intet sätt missköter henne. Jag tror nog att hon har det rätt bra hos mig och får mycket kärlek men ändå, ibland funderar jag på det rätta i saker och ting. Både världsliga och mindre världsliga.

Vi var ett gäng som provade på Ghost Recon:Future Soldier mot slutet av veckan men ett mer buggigt spel får man leta efter, det var inte mycket som fungerade som det skulle och det förtog mycket av spelglädjen då det inte ens nästintill gick att spela. Vi får hoppas på en patch som fixar till det hela inom en snar framtid, under tiden har jag letat mig tillbaka till Red Dead Redemption av rent nostalgiska skäl. Där har ni nog ett av världens absolut bästa spel, någonsin. Spelet har väl redan tre-fyra år på nacken men det spöar mycket av dagens spel fortfarande rent grafikmässigt och innehållsmässigt är det världsklass än idag. Aldrig har det varit trevligare att vara en cowboy som försöker göra rätt för sig i ett halvt laglöst land...

Nu ska den här cowboyen leta upp sängen och fortsätta läsa en spännande bok som jag dock glömt namnet på för tillfället, får återkomma i ärendet. Må gott allihopa denna mors dag, extra kärlek till alla mödrar där ute och speciellt min.

fredag 25 maj 2012

Tragikomik...

Jag har inte vågat titta själv och vet inte om jag ska skratta eller gråta men here we go:

video platformvideo managementvideo solutionsvideo player

Var lite snälla emot mig i alla fall...

onsdag 23 maj 2012

Same same...

Dagarna går i samma mönster numera, först jobba stora delar av dagen för att sedan totalt utmattad däcka i soffan hemma och inte komma i säng förrän alldeles för sent. En ond spiral som måste brytas och som jag gjort enfaldiga försök att bryta redan som det är men viljan är inte god nog, tyvärr är inte det här det enda området viljan lyser med sin frånvaro. Jag tror jag måste köra ner mig själv i en mixer eller springa in i en vägg så att hela jag skakas om ordentligt, att allt hamnar på rätt platser igen så att jag får lite ordning på torpet. Är ju så lätt att säga "Jamen, imorgon kör jag..." när det redan borde ha hänt igår...

På tal om igår kom jag häromdagen att tänka på mina första stapplande försök med pokern och mitt första möte med s.k. proffs, jag har ju spelat i kanske sex år eller något och de första givarna delades ut hos några vänner varefter jag till slut vågade mig till den lokala klubben för lite större startfält. Klubben var då HPK och boomen var på sin topp, turneringarna lockade runt 70 personer och det i en ort som knappt har 15 000 invånare. Riktigt imponerande och det roliga är att klubben fortfarande lever och frodas, en av de mer gemytliga och pokerälskande klubbar jag haft äran att bevista. Nåja, det var i alla fall där jag började spela turneringar live på allvar och nervositeten var kapital i början, största rädslan låg i hanteringen av kortleken då jag inte ens kunde blanda ordentligt. Rätt många svettningar, skakande händer och svartnanden framför ögonen senare började jag så smått komma in i det även om min arsenal av moves var rätt begränsad då.

Vartefter tiden gick började det surras om ett gäng grabbar från Västerås som var sponsrade och hade ett eget team, fatta hur stort det var att höra talas om och det tisslades och tasslades om dessa herrar titt som tätt. En dag visade det sig att de skulle komma och spela hos oss och att det skulle vara bounties på dom, respekten var total och när de väl klev in i lokalen vågade jag knappt möta deras blickar eller ens komma på tanken att tilltala dom. De klev in med den pondus som proffstiteln berättigar och jag såg en handfull kaxiga wannabes om jag ska vara ärlig, det lyste dryghet om dessa och den uppfattningen förstärktes vid borden då jag ett tag var rädd att belysningen i lokalen skulle ryka med tanke på hur högt de kastade markerna i luften varje gång de satsade. Hela deras kroppsspråk var provocerande lojt och jag satt mest och svor åt gossarna, ville verkligen sätta dit dom så fort jag fick chansen men om inte minnet bedrar mig åkte jag nog ganska fort just vid det här tillfället.

De kallade sig "Team Handjob" och hade en logga som bestod av tre staplar, två små vid sidorna och en hög i mitten som också hade en hand kupad runt sig. Ni förstår ju själva vilken symbolik som eftersträvades, även det spädde ju på mina ganska respektlösa tankar om individerna ifråga. Alla hade även mer eller mindre artistlika tilltalsnamn så som Näsan, Hef och Ryssen. Som ni märker lyser mitt dåtida förakt fortfarande igenom men döm min förvåning när jag under de kommande åren lärde känna dessa gossar bättre, de var ju banne mig de mest helylle jag någonsin träffat och ett riktigt skönt gäng av avslappnade snubbar. Idag är jag mer eller mindre god vän med flera av dom och det är egentligen där essensen för min lilla berättelse ligger, att för mig är det primära med livepokern det sociala och att det är rätt fascinerande hur mycket skönt folk det ändå finns i de här kretsarna trots att huvudsyftet är att ta pengar från varandra.

Lite ostrukturerat men likväl en liten anekdot, det är rätt många gånger jag mentalt gått tillbaka till det här första mötet och skrattat lite inombords. Snacka om att skenet kan bedra...

Rastlös är jag också, inte ens nätterna ger mig ro då jag haft väldigt svårt att somna varje natt under veckan och det beror ju vissa dagar delvis på det faktumet att jag tagit en powernap under kvällen men ändock känns det obefogat. Inte nog med det, de få timmar jag ändå sovit har jag drömt rätt hårt och det var som häromnatten när jag på morgonen insåg att jag faktiskt inte idkat cunnilingus hela natten lång trots att jag hade många färgstarka och detaljerade bilder av detta i huvudet. Det är ett brutalt uppvaknande om något... Nej, jag måste hitta ron någonstans och trots mina avslappnade övningar på kvällarna i form av xboxande och TV-seriegluttande vill det sig inte riktigt, jag vet inte vad som är problemet egentligen. Jag får väl försöka härda ut till semestern och hoppas att det avbrottet ger mig den nystarten jag behöver.

Ute i pokersfären är det rätt tyst för tillfället, bara rosjon som ryter åt SvS och LappRoffe som i vanlig ordning vevar åt olika håll. Det känns som att blev en form av vakuum efter den heta SvePof-debatten som rådde ett tag, nu har jag inte varit inne på förbundshemsidan på ett tag men ändå förvånansvärt tyst från det hållet. Jag sitter ju som bekant med i styrgruppen och där har det inte heller varit överdriven aktivitet, det tar sig säkert vad tiden lider. Superbloggen är rätt död just nu, dåligt med uppdateringar och debattämnen. Nej, som synes behöver vi lite mer action på olika håll men man ska kanske inte önska för mycket för snart står väl djävulen och knackar på. Vem djävulen i det här fallet är är det upp till var och en att spekulera om...

Nej, nu ska den här fan i alla fall leta upp duschen i vanlig ordning, känner mig extra smutsig idag då en kollega upptäckte en massa vita fläckar på skjortan på jobbet. Hade lite problem med att förklara varifrån dessa kom(no pun intended på "kom")...

måndag 21 maj 2012

Ur led är spelet...

Nu går det banne mig inget vidare på pokern, det är bara att konstatera fakta. Jag körde till en början Steken igår men kommer halvt som halvt fel in i det från början, tappar största delen av stacken med TT när floppen kommer 623 med två klöver. Jag har synat en preraise och slår om den väntade cbeten på flopp, tyvärr synar motståndaren och turn kommer en till 3:a. Jag intalar mig själv att jag är stark och bettar ut runt 2/3 av potten bara för att få ett ganska snabbt ställ som svar, jag begrundar situationen ett ögonblick men viker till slut i tron om att jag de facto var slagen men har egentligen ingen aning. Efter det är jag en ledbruten man och hittar till slut JJ med 14BB eller något, höjer upp det pre och får en syn där floppen kommer Q22. Jag checkar och får ett bet på 1/3 av potten emot mig, efter lång tvekan trycker jag till slut in det lilla jag har kvar bakom och får syn av AA. Tack och godnatt.

Lite tröstmässigt reggar jag mig till SCOOPs main event på PS samt Andra Chansen på SvS, den sistnämnda hinner jag knappt spela en halvtimme av innan jag är ute. Jag hittar KK och får in det pre mot...ja just det, AA. Som om det inte vore nog hittar han fyrtalet bara för att verkligen gnida in den fina setupen... SCOOPs main går inget bra heller, kommer aldrig in i det och eftersom jag latereggat mig till den har jag lite handikapp direkt från början. Jag spelar som en menlös och efterbliven ekorre där jag bara ger bort markerna, kommer inte ens ihåg hur jag åkte och lika bra var väl det. Orka dräpa 25 000 motståndare liksom...

Tror jag ska ta det lite lugnt med pokern nu ett tag och satsa krafterna på Superweekend-trippen till Tallinn, det känns som att verkligen är dags för en klonk nu och varför inte där och då. Jag har nästintill börjat tvivla på att jag överhuvudtaget kan vinna något igen men det är ju det fascinerande med pokern, helt plötsligt står man överst på pallen igen utan att egentligen förstå hur det gick till. Jag har dessutom fullt upp med att försöka styra upp min årliga Finlandstripp så att jag kan närvara på Valteregos planerade lilla event i sommar, vill ju inte missa en sådan happening om jag inte verkligen måste.

I förra veckan höll jag på att få en smärre chock då jag fick höra att en 45-årig man dött på mitt gamla jobb på ICA, jag känner ju en hel del folk där och sannolikheten att jag kände personen ifråga var ganska stor då det var på tjänstemannasidan också. Jag fick se en f.d. kollegas uppdatering på FB där hon skrev att det var en nära kollega till henne och genast gick mina tankar till en av mina närmare vänner. Han är en sådan där polare som man egentligen inte behöver ha kontakt med överhuvudtaget men man vet att så fort kontakten tas så är det som om man aldrig gjort annat än umgåtts, en riktig vän helt enkelt. Nu har jag inte haft någon kontakt med honom på ett tag och när insikten slog mig att det kunde vara han fick jag halvpanik, drog iväg ett SMS direkt för att försöka få ett svar ifall han levde. Ganska idiotiskt egentligen för snacka om att skapa ytterligare stress för sig själv, säg att han inte uppfattar att han fått SMS och så för varje minut som går ökar mina orostankar kring det hela. Som tur var svarade han relativt fort att han var ok, det tackar vi för även om det självklart är riktigt tragiskt att någon i den åldern går bort.

Inget ont som för något gott med sig dock, för hela den här händelsen innebar att jag fick möjligheten att återknyta kontakten med tjejen som jag berättat om tidigare i bloggen. Hon som jag ångrar så brutalt att jag bröt kontakten med i en ganska turbulent tid, jag har många gånger önskat att jag kunde få det ogjort och nu kanske möjligheten för att reparera det hela uppenbarade sig. Hon jobbade nämligen också förut på samma kontor så hon var lika orolig som jag över vem det kunde vara, i och med den kontakten och diskussionen oss emellan tog jag upp det som hände för en handfull år sedan och påtalade det ledsamma i det hela. Hon lät positiv inför en försoning vilket gav mig en skön känsla i maggropen, det finns hopp om livet helt enkelt. Jag tänker dock inte förivra mig utan det räcker gott och väl så för ögonblicket, vi får ta det som det kommer helt enkelt men nu är isen bruten i alla fall och det är ett stort steg. Mer sådana relationsutvecklingar åt folket, tack.

På spelfronten ser det ut att bli lite hektiskt här framöver, om några dagar dyker Ghost Recon:Future Soldier ner i brevlådan och vi är en handfull gossar som tänkt spela igenom det tillsammans i coop-form. Det innebär ju att det gäller att få till lite spelkvällar här och där som passar alla inblandade parter, förhoppningsvis kan vi få till en kväll i veckan där vi umgås så som moderna män gör nuförtiden. Eller kalla oss nördar, det kvittar. Kul har vi och den sociala biten väger tungt även här, precis som i pokern. Jag fick även i fredags hem Max Payne 3 som jag måste säga är en lätt besvikelse trots bra grafik och rätt skön känsla, det hela förstörs av usel spelkontroll och mer eller mindre slumpartade faktorer som avgör ifall man klarar en bana eller inte. Frågan är om jag ens orkar spela igenom det helt och hållet, trist när man stöter på dylika halvfärdiga produkter. Ikväll la jag ner lite tid på att beta av det sista i Skyrim som jag nog snart kan lägga på hyllan, det är inte mycket kvar alls innan jag maxat det på achievementsfronten och då får det vara nog. Det är dock ett spel som gärna skulle kunna få fortsätta i all evighet för min del, väldigt välgjort och oerhört djupt och omfattande. En klassiker in the making helt enkelt.

Där tror jag att jag lämnar er för den här kvällen, måste mata kissekatten och ge henne lite kvalitetstid innan duschen och sängen kallar. Bara två veckor kvar till fotbolls-EM, gott folk!

söndag 20 maj 2012

Söndag deluxe...

Efter en halvslapp senare hälft av veckan är söndagen kommen, det blir en lite speciell avslutning på veckan men mer om det senare. I onsdags var det i alla fall dags för lite sittning hemma hos Wettis dit jag tog mig lagom pigg, jag hade precis innan varit på Åsby Hem och Trädgård som ligger några mil härifrån för att förnya mitt blombestånd hemma. Jag fick lyxen att ha en egen personal shopper på Åsby då en kompis fru ställde upp som guide, hon var riktigt kunnig och snabbt hade vi plockat ihop det jag behövde med en personlig touch från hennes sida då allt gick i rosa eller rött. Jag är dock inte den, jag är man nog att bära upp lite rosa...

Väl hemma hos Wettis reggade vi oss till några turneringar och satte igång på allvar, jag lyckades fumla mig ut ur turneringarna ganska omgående varför jag satt mest och slösurfade samtidigt som jag följde Wettis vidare öden och äventyr. Han lyckades till slut ta en 12:e plats i Lillördag och jag fick samtidigt roa mig lite med att needla rosjon som hamnade bredvid Wettis en stund, det piggar alltid upp. Torsdagen ägnades åt hockey då jag följde de flesta kvartsfinalerna i allmänhet och Finland i synnerhet, de gjorde en av sina bästa matcher på bra länge och lyckades knäcka amerikanarna med ett sent mål. Dagen blev ju inte sämre av att få se hur Sverige föll ihop mot ett ganska mediokert Tjeckien, inte för att vara överdrivet skadeglad men en svensk förlust är alltid angenäm. Fredagen gick helt och hållet i slappandets tecken medan lördagen mest fortsatte på det spåret även om en del sportintag avklarades, tyvärr förlorade ju Finland i semin mot Ryssland även om det var väntat. Matchen var bra i två perioder tills det finska spelet brakade samman i tredje och Ryssland kunde rätt lätt ta hem finalplatsen, där möter de turneringens skrällag Slovakien så det lär bli en intressant final anyhow. Finland tar nog bronset mot Tjeckien, vi brukar kunna spotta i handskarna i matchen om tredje pris och bärga hem en medalj.

På kvällen var det dags för CL-final mellan Bayern München och Chelsea, vilken match det blev. Dramatiken ökade för varje minut och kulminerade i ett spännande straffsparksavgörande, till slut kunde Chelsea bärga titeln och Roman kunde få valuta för sina inpumpade oljemiljarder. Det kändes dock lite udda att titta på fotboll mitt i all hockey men det blir ju än mer av den sporten snart när EM sparkar igång, ska bli härligt att heja på Sverige och hoppas vi får en sommar liknande den -94. Nu väntar jag bara på påhoppen om hur jag kan hålla på Finland i hockey men Sverige i fotboll, bring it on...jag har inget att förklara...

Idag har jag ägnat dagen åt städande då jag som sagt ska få lite celebert besök ikväll, måste ju få ordning på lyan så att den är representabel åtminstone även om den nu ganska ofta är det ändå. Det blir en rejäl grindkväll ikväll då jag nog även kör main i SCOOP, vore ju fint om man kunde få klonka något snart igen då det gått nästan ett halvår sedan senast. Såg också att en viss skogstomte försöker provocera lite gällande mig i sin blogg men det krävs lite mer än så för att få mig att tända till, jag ler mest åt det hela och känner mig ärad kommentaren. Nu måste jag dock avsluta det sista av städandet innan gästerna anländer, inte omöjligt att det blir lite rapporter under kvällen.

tisdag 15 maj 2012

Skyrimmad och klar...

Jaha, lyckades bara för några minuter sedan knäcka main quest-linen i Skyrim, vill inte ens veta hur många timmar jag plöjt ner så långt då jag ändå har några till att avsätta för spelet innan jag anser mig klar med det. Riktigt grymt är det och nog lätt det största spelet som jag någonsin spelat, det finns ingen ände på innehållet och varierat är det trots en hel del kravlande i klassiska grottor och annat spännande. Det jag skrattade åt mot slutet var att det tog mig x antal timmar i spelet innan jag insåg att TV-serien Game Of Thrones bygger på samma koncept, med dovahkiin som drakfödd och så vidare. Snacka om att man är seg med associationerna ibland, kan inte ligga på topp jämt helt enkelt. Ni som ännu inte klivit in i denna fantasyvärld full av drakar och trolltyg bör göra det om ni har något uns av spelglädje i er och om ni gillar rollspel(nej, inte sängkammarvarianten), ni lär inte bli besvikna över omfattningen i det här fallet och om inte annat så är det bra eskapism från den brutala pokervärlden där en riktigt ruggig bad beat nog känns värre än en pil i knäet.

Poker, ja, detta otyg som fortfarande fyller mina dagar även fast framgångarna uteblivit helt i år. Efter min fina rusch mot slutet av 2011 har hela 2012 varit totalt intetsägande, jag har antagligen backat totalt även om det inte är så kapitalt brutalt då jag ändå lyckats bärga hem lite pengar längs vägen trots att de riktiga framgångarna uteblivit. Jag har varit nära flera gånger och fallit både på otur och ibland även otålighet, det känns bara som att jag är inne i en klassisk torska-alla-givna-lägen-mode. När det gick som bäst i höstas/vintras spelade det ingen roll om jag fick in degen som 90/10 eller 20/80, allt höll, medan nu håller ingenting. Ett av de senare exemplen är från freerollen på Aqva i söndags då priserna från segern i Pokerallsvenskan skulle fördelas, jag började med en stack på drygt 11k där stacken var baserad på antal starter. 55 spelare deltog och drygt 20 började med maxstack på 20k medan average var runt 16k direkt från start, jag fick en fin början och lyckades jobba upp mig till drygt 30k tack vare en aggressiv inställning. Ansatsen blev exemplifierad i en hand som Jeeman nog fortfarande surar över, jag hittar 75sp i sen position som jag limpar med bara för att se Jeeman slå upp det med fold till mig. Jag synar och floppen kommer K34rainbow, han bettar ut direkt och jag funderar en bra stund innan jag bestämmer mig för att floata med då jag är ganska säker på att han missat och då utifrån hans halvpottbet. Turn kommer en 5:a och jag är 90% säker på att jag har honom så när han bettar ut halvpott igen mer eller mindre instapushar jag, nu börjar han steka och fråga ut mig men jag håller mig lugn då jag är säker på fold. Döm min stora förvåning när han till slut hittar synen, jag är då helt hundra på att han tagit en väldigt marginell syn på med en A5 eller något dylikt men om jag förvånad över synen så är det ingenting mot min förvåning över att han synar mig med A-hög. Nog för att han plockat upp flushdraget på turn också men ändå, som tur är blankar rivern och jag kan sätta mig ner hyfsat omskakad. Riktigt udda spel och jag får till och med påhopp från Hef om min seger-whine, han menade att jag inte borde gnälla över att han synar mig tom och jag är nog beredd att hålla med även om chocken var rätt rejäl.

En sak som satte mig i rätt bra gungning direkt vid spelstart var att Aifus, som jag inte sett på år och dagar, yttrar följande det första han gör:

-Fan, Koivu, du ser ju riktigt fit ut!

Om ironi hade kunnats åskådliggöras för allmän åsyn hade den här situationen varit skolboksexempel, det bara osade ironi i hela rummet och jag blev lite semiknäckt över det hela då jag ju vet att jag lagt på mig en del men att jag inte tycker det är så farligt ändå. Är i och för sig i ett semikänsligt tillstånd just nu i största allmänhet, den kommentaren tog dock bra många timmar att få bort ur huvudet. Jag ska dock inte säga något egentligen då jag var på väg att dräpa mig själv när jag sprang på en kompis flickvän i affären och höll på att ställa den mest pinsamma frågan man kan ställa till en tjej, som tur var hann jag bita mig i tungan och avstyra debaclet innan det var ett faktum. Nåväl, tillbaka till pokern, jag fick alltså en bra start och lyckades hålla mig runt 30k tills vi var nere på fyra bord, efter att jag bytt bord började min kamp mot en av mina konstanta antagonister i form av Häggan. Jag vet inte vad det är men jag har supersvårt att spela mot karln, jag hade ett visst övertag på honom förut men nu är det som bortblåst. Han tar runt 8k av min stack i en halväcklig pott där jag floppar flushdrag som jag hänger på med till turn där det checkas och rivern ger ett vidrigt A som också checkas, självklart har han AQ där jag antagligen fått bort honom med ett bet på turn men jag vågade inte fullfölja. Efter det slaskar jag ner mig till runt 14k med blinds 400/800 där det blir en raise innan när jag hittar QQ, jag orkar inte fundera så mycket utan stoppar in det och får syn av Larsen som har TT. Lennart som sitter granne med mig säger att han lagt en tia men vad hjälper det när det ändå kommer en på floppen, jag plockar upp ett stegdrag på turn men rivern blankar och jag är ute. Det blev varken Vegas- eller Superweekendpaket för mig, bara att gratulera de fyra som lyckades ta hem priserna.

På söndagskvällen körde jag Steken i vanlig ordning och det började bra även där, jag jobbade upp mig till 18k från startstack på 7k under andra timmen bara för att sedan få in det med QQ i en trevägs-allin 99 och AK. Jag klarar mig till rivern innan ett avskyvärt A dyker upp och istället för en stack på 35k eller något dylikt är jag nere på 10k och tiltad, handen efter får jag QJsp och efter att en höjt och en annan återhöjt stoppar jag in allt bara för att se ytterligar en bakom mig ställa med push från de två första också. Händerna som är ute är TT, KK, JJ och så min QJ då, jag får en drömflopp i form av ATx med två spader men efter att turn blankar och rivern parar bordet är jag ute och lika glad var jag det för jag hade inte orkat börja om efter QQ-torsken vilket som. Men som sagt, hade det här varit för ett halvår sedan hade jag vunnit båda dessa potterna och antagligen hela turneringen...

Vad gäller Pokerallsvenskan har det förekommit en hel diskussioner både före, under och efter tillställningen vad gäller Club Aqvas deltagarantal där motståndarna klagat på att vi har en fördel av att vara så många. Det här snacket kan jag bli lite sned på då jag inte tycker att en aktiv klubb ska bestraffas eller bespottas ur prestationssynvinkel, Västerås är ju ändå bara sjätte/sjunde största stad i landet och i så fall kan jag tycka att det är pinsamt att de andra större städerna inte får ihop fler spelare än oss, de har ju en folkmängd som borde skapa underlag för åtminstone minst lika stort antal spelare som oss. Vi hade alltså 55 som deltog totalt under säsongen och 50 i finalen, vi mötte Lepok som fick ihop 34 spelare och utifrån uppgifter jag fått hade vi alltså 60% av startfältet men fick till slut 79% av poängen i finalen. Det är ett exempel och ett annat som någon drog var att vi under de sista tre slutspelsomgångarna hade tre olika vinnare så så otroligt överlägsna kan vi inte ha varit trots vårt "ofattbara" övertag i manskapsväg... Jag håller med att det kan bli en viss snedfördelning men samtidigt tycker jag inte att man vid eventuella framtida Pokerallsvenskan-tävlingar ska börja begränsa deltagarantalet för klubbarna, det är ju gemenskapen det grundar sig på och om då bara t ex 10 spelare får delta blir det ju knappast samma sak som nu. Nog för att vi höll ihop som lag rätt ofta men självklart blir det en hel del internt tjafs ändå, idiotförklaringarna haglade mellan varven och nästan värst blev det för oss i finalen då nästintill hela finalbordet var vårt när de flesta blev disconnectade. En spelare kunde dock fortsätta spela och nyttjade detta till att sno så mycket marker han bara hann, inte särskilt sportsligt men bara ett exempel på hur svårt det ändå är att få ihop ett lag och få lagandan att hålla hela vägen. Ska vi alltså straffas för att vi har duktiga och engagerade pokerspelare i vår klubb som gärna vill hjälpas åt att föra klubben till framgångar? I think not.

Bilen har ju inte strulat något på sistone men jag fick ändå lite hicka efter att ha bytt till sommardäck i veckan som gick, tror ni inte jag fick ett felmeddelande om tryck i däcken igen och ni som minns förra gången har väl knappt slutat skratta än antar jag. Vis av erfarenheten drog jag till första bästa mack men olärd som jag är fick jag diskret smyga därifrån då jag inte förstod mig på luftslangen, multifunktionell my ass. Nästa mack hade dock en logisk luftpump som jag kunde nyttja och förklaringen till det hela var att däckbytarna antagligen skiftat fram och bak så trycken blev skeva, jag försökte justera detta efter bästa förmåga men är fortfarande inte helt nöjd då bilen inte känns helt stabil att köra samtidigt som det låter rätt mycket om framdäcken. Jag får väl ta en ny runda vid en ledig luftpump när jag jobbat upp tillräckligt med självförtroende igen...

Idag betalade jag in mig till Superweekend i Tallinn, jag hade ju hoppats på att vinna ett paket någonstans eller att få köpa ett till rabatterat pris men lyckan verkar inte stå mig bi så jag gör slag i saken och slår till på egen hand. Det är rätt mycket pengar för mig att lägga ut på en enskild turnering men jag anser att det är värt det samtidigt som dessa resor alltid är riktigt roliga, det får bli en minisemester helt enkelt i mitten på juni och så får vi hoppas att jag sparat ihop till en rejäl klonk under våren. Utöver det är det nog inte så mycket poker kvar i liveväg innan sommaruppehållet, jag känner mig lite mätt för stunden och ska försöka roa mig med lite annat. Nätspelet kommer jag nog att hålla igång fortsatt trots att det går tungt, imorgon blir det nog t ex en liten sittning med Wettis som troligtvis kommer över för lite spel.

Nu återstår inte så mycket mer för dagen än att duscha mitt bleka lekamen och sedan intaga fosterställning i sängen...be safe out there, people...

onsdag 9 maj 2012

Småpul...

Har sugit på Pokerallsvenskan-karamellen ett par dagar nu, känns fortfarande riktigt skönt och nu återstår bara att spela om klubbpriserna på söndag. Vore inte alls fel att klämma ett Superweekend-paket eller ännu hellre en gratis vecka i Vegas, dock är inte mina förutsättningar de bästa då jag bara har fyra starter av tio möjliga eftersom jag varit på resande fot så mycket och antalet starter ligger till grund för startstacken i livefinalen. Jaja, får väl lita till mina mytomspunna klonking skills och kanske klä lokalen i lite SvS-marknadsföringsmaterial så att jag känner mig som hemma d.v.s. påloggad på SvS-klienten som är det enda stället som min poker fungerar på för tillfället. Igår körde jag Wiggen-turneringarna men dock utan framgång och idag fick jag roa mig med LL i dryga timmen innan det tog slut, vet inte med det i åtanke om jag egentligen springer bra någonstans överhuvudtaget. Det är ju en PAF-kryssning till helgen igen men den hoppar jag nog denna gång, måste få lite tid på hemmaplan också och bara få slappna av. Jag har fortfarande en handfull tjänsteresor innan semestern samtidigt som jag planerar att åka till Tallinn för lite Superweekande i mitten på juni...

Idag var jag en sväng hos läkaren och fick för första gången i mitt liv bli hanterad av en läkare som är yngre än vad jag är, det kändes lite småabsurt faktiskt och det är väl då man inser på allvar att man är gammal. Illa. På eftermiddagen hann jag också med att byta från vinterdäck till sommardäck, bättre sent än aldrig och nu är min Audi rustad för sommaren på allvar. Det ska bli riktigt trevligt att blåsa till Finland i den och få än mer mil under gummit, älska verkligen känslan av att köra den här kärran. Varje sådan tanke får mig dock att minnas Saaben och det är med lite sorg i hjärtat jag påminns om dess öde, utbränd och övergiven längs en sketen väg mitt ute i ingenstans. Nog för att hon bråkade men så illa var det inte att hon förtjänade ett dylikt öde, stackaren.

Kvällarna har ägnats åt lite xboxande och i mina senaste små eskapader på den fronten har jag insett att jag nog är en ganska envis gamer, det framgick ganska tydligt också på tjänsteresorna då det på flyget fanns spelet "Vem vill bli miljonär?" och jag hade pillat på det förut men den här gången bestämde jag mig för att verkligen ta mig hela vägen. Jag satt fem timmar med det på flygresan ner utan att klara det, tilten var kapital då jag kände mig bad beatad ett flertal gånger eftersom jag både lärt mig många frågor utantill samt kunde en hel del rakt av. Som ni förstår gav jag mig inte utan fortsatte på hemvägen och efter en dryg timmes spelande då lyckades jag äntligen bli miljonär, frågan är om det var värt att lägga ner sex timmar på den bedriften. Det är där essensen finns i allt mitt achievement-jagande i spelen, jag kan ge mig fan på att knäcka spelet och jag ger mig inte förrän jag gjort det. Här hemma har jag ju t ex de senaste dagarna ägnat några timmar åt att klara av en bana i ett spel utan att dö för 50 s. k. gamerscorepoäng, inte värda ett piss på något sätt utan mer bara en bekräftelse för mig själv att jag är dum i huvudet och har alldeles för mycket tid.

Nu ska jag dock leta upp sänghalmen ännu en gång, hade lite härliga drömmar senaste natten och det enda problemet med sådana är att man vaknar upp. Vi får se om fortsättning följer i natt...

måndag 7 maj 2012

Back3back...

Jag snor Plzd2BeatUs framtida tröjtryck som rubrik till det här inlägget för nu är det klart, Club Aqva har vunnit Pokerallsvenskan för tredje(!!!) året i rad! Helt sinnessjukt underbart och jag är helt ärlig när jag säger att priserna som Nordicbet skjutit till är av underordnad betydelse, det är så mycket mer värt att kunna stoltsera med tre raka segrar i denna prestigefyllda klubbtävling. Nu vet jag att några jantelagare kommer dragandes med att Club Aqva är så många fler och att det är därför vi lyckas vinna, jag kan hålla med om att det är en viss fördel med att vara fler spelare men samtidigt anser jag inte att det är något vi ska straffas för. Västerås är sjätte eller sjunde största staden i Sverige, varför kan då inte Stockholm t ex dra ihop 150 spelare? Vi får ihop runt 45-50 entusiastiska och engagerade spelare tack vare en skön klubbkänsla som vi byggt upp under några år, det om något är väl urtypen för en klubb som ska delta i en turnering som denna. Dock får kommentarerna gärna komma, en dag som denna flyger allt förbi som små notiser till intresseklubben. Club Aqva är återigen svenska klubbmästare i Nordicbets regi och det tredje året i rad, det är inget någon kan ta ifrån oss. Suck on that.

Utöver detta hann jag med lite livespel och även nätlir under helgen, i lördags var det dags för Västerås Open och 65 spelare kom till start. Jag fick ett till synes rejält jobbigt startbord med flera duktiga spelare, lyckligtvis fick jag position på de flesta av dom så jag kunde föra en kontrollerad tillvaro trots hotet från dessa individer. Startstack var 25k och perioderna 40 minuter långa, det fanns ingen anledning till panik eller oro alltså. Trots det tuffa motståndet som sagt lyckades jag bland annat genom några trevligt floppade set bygga upp min stack sakta men säkert, trots att kortsnittet uteblev nästintill i sin helhet. Detta faktum byggde dock på en frustration som låg och gnydde under ytan hela tiden, att jag sedan fick några antagonister till bordet en bit in i turneringen gjorde inte tillståndet bättre och speciellt inte när jag direkt förlorar ett par potter till en av dessa herrar i form av Häggan. Jag sitter och surar och svär mest för mig själv, trots att jag har dubbla average i stacken och det kan ju tyckas en aning småaktigt men jag såg så mycket potential som jag gick miste om och det var mest det som gjorde ont.

Efter en matpaus och cirka fem timmars spel bryts vårt bord och jag hamnar vid en första anblick inte så brutalt skrämmande dylikt, finns dock en storstack i ena hörnet som kastar en hotfull skugga över bordet och jag känner redan här onda aningar om vad som komma skall. Jag hinner knappt sätta mig innan jag är inblandad i en pott mot herrn ifråga, det slutar med att jag förlorar med AJ mot KQ då han floppar Q och jag turnar J och även om det inte är en enormt stor pott tappar jag en del av stacken men en desto större del av mitt tålamod. Frustrationen når full kraft här och jag mer eller mindre kokar inombords av den orättvisa behandlingen jag får vid borden, jag är dock inte sen att ge mig in i hetluften igen. Några händer senare sitter jag på BB med A6 och samma kille slår upp det till 2 000 med blinds 400/800 och ante 75, jag ser ingen anledning att vika utan synar glatt med. Floppen kommer A68 med två klöver och jag checkar till honom med ca 45k i stacken, han bettar ut 2,4k och jag slår upp det till 6k som han synar. Turn kommer en icke-klöver kung och jag betar ut 10k direkt, han synar efter en stunds eftertanke och rivern kommer en smutsig 2kl. Jag instacheckar och han instapushar, jag sitter med 25k kvar i stacken och hela min kropp och själ skriker att jag är slagen. Varför? Jo, för att han frågar inte hur mycket jag har, han tittar inte ens åt min stack innan han säger "All-in" samtidigt som frågan "Vad ska han ha?" bara har ett svar: en hand som slår mig. Det finns ingen hand som jag slår som han gör så med, inte den ögonblickliga och otveksamma allinen. Vad gör jag då, mitt spån? Jag bestämmer mig för att syna i mitt totala tilttillstånd och får självklart se en flush vikas upp, vem är förvånad med tanke på den rushen den killen verkar befinna sig i.

Jag reser mig från bordet med svarta ögon och dundrar näven i en dörrkarm så hårt att jag fortfarande har ont, svärandes drar jag mig från lokalen och bränner hem totalt tillintetgjord av min egen frustration och idioti. Hade jag vikt handen hade jag ändå haft 30BB och varit bra med, finns ingen ursäkt eller något försvar till mitt spel. Total idioti är den enda rätta benämningen och det jag får hoppas är att jag lärt mig en dyrköpt läxa av det hela...

Resten av lördagen ägnas åt vila och tidig sänggång medan under söndagen hämtar jag hem kissekatten från hennes fyramånaders-vistelse hos föräldrarna, skönt att få hem lite pussy igen. På kvällen bestämmer jag mig för att köra Söndagssteken på SvS men det är över på en kvart, jag får in det mot Jarken(tror han hette så) med JT på brädan JxxT mot hans Q9 där rivern självklart ger honom en 8 och han vinner en oerhört smutsig pott. Jag får några marker kvar efter det men de åker in handen efter när jag floppar en Q-hög bräda med QT på hand, tyvärr har motståndaren AQ och sagan var slut. Rejält tiltad lägger jag ner allt pokerspel för kvällen och letar upp sängen istället, lagom pokertrött efter helgens drabbningar.

Det var väl det som fanns att återberätta ur ett pokerperspektiv från de senaste dagarnas händelser, utöver det har jag i princip inte gjort så mycket mer än tagit det lugnt och xboxat lite då jag betat av lite achievements på Assassins' Creed:Revelations. Ska bli skönt att lägga det spelet på hyllan snart och påbörja/fortsätta med något annat, har hållit mig ifrån att köpa några nya spel ett bra tag nu så har haft tid att beta av lite gammalt som blivit liggande. Finns fortfarande mycket att ta tag i så jag ska försöka hålla mig ytterligare ett tag, det börjar dock närma sig några fina släpp här under försommaren så tror inte köpebojkotten kvarstår så länge.

Nu måste jag dock gå och nanna kudden då tröttheten kommit smygandes rätt brutalt, det blir dock en skön insomning för kvällen med ett färskt SM-tecken i prisskåpet. Club Aqva äger klubb-Sverige i pokersvängen! Forza Aqva!

fredag 4 maj 2012

Äntlgen...

Nej, jag är varken död eller begraven utan nyss hemkommen från tre långa veckor av tjänsteresande runt halva jordklotet. Så otroligt skönt att äntligen ha landat hemma i lägenheten igen och försöka hitta normala rutiner i livet igen, nog för att det är kul att vara ute och resa men till slut vill man bara hem. En fördel, eller nackdel beroende på hur man ser på saker och ting, när man är ute så här är att man får mycket tid att tänka igenom saker och ting, man får tid att kontemplera tillvaron och jag har insett att jag måste ta tag i min hälsa igen. Både träning och matvanor måste styras upp samtidigt som ett läkarbesök som jag skjutit upp måste klaras av, jag kan inte fortsätta dega runt utan riktning. I detta självrannsakande tillstånd har jag märkt att mitt behov av positiv feedback från folk runtomkring mig ökar avsevärt, det känns som att det verkligen inte skulle göra ont att få höra att jag faktiskt bidrar med positiva saker här i livet också. Jag är i ganska stort behov av lite bekräftelse helt enkelt, det här är dock inte en uppmaning om att få en flod av framkrystade tillrop utan mer en tanke bara om mitt själsliga tillstånd. Jag försöker verkligen själv låta de människor jag har runtomkring som jag uppskattar få veta det, jag är generellt för mer öppenhet och ärlighet då detta skapar en tillit som bara är till fördel i långa loppet. Nog om det.

Jag har ju på resande fot behjälpligt kunnat hänga med i pokersvängarna här på hemmaplan och har ju sett att det råder hätsk stämning mellan Superbloggens krönikorer och valda delar av läsarklientelet, vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta men rätt intressant att följa från sidlinjen ändock. Båda sidor har sina poänger mellan varven även om det lät går till överdrift också, måste dock beundra och förskräckas av engagemanget hos alla parter. Önskar jag hade ens hälften av energin...

Imorgon blir det storturnering live då Västerås Open går av stapeln, ska bli riktigt trevligt med livepoker igen efter över tre veckor av uppehåll och hoppas jag kan kröna återkomsten med en fin framgång. Vore inte dåligt för pokersjälvförtroendet, har gått sisådär i år hittills även om förlusterna varit begränsade och där irritationen mest baseras på att de riktigt fina klonkarna uteblivit. Antar att jag blev lite bortskämd efter sista kvartalet förra året då jag ägde allt på SvS, värre än rosjon till och med. Nu är jag på hemmaplan ett tag igen i alla fall så nu kan jag köra lite turneringar igen, försökte köra några på resande fot men koncentrationen finns inte riktigt där då.

Håller det här kort den här gången då jag mest bara ville låta er få veta att ryktet om min död är en aning överdrivet, förhoppningsvis kan jag återkomma med en glädjande rapport från VO inom en dag eller två om inte annat. Väl mött.