Mental härdsmälta i AOPW...

Som jag tidigare meddelat ägde AOPW rum i helgen, en mysig turnering som hålls på ett hotell där det liksom blir lite intimt och gemytligt då övernattning nästintill är obligatorisk då det är ett tvådagarsevent. Jag lyckades ju finalbordsbubbla förra gången motstvarande turneringen körde så revanschlusten var stor och revansch skulle jag få även om jag ändå blev uppiskad på läktaren till slut...

Jag bör redan nu säga att den här turneringen är lätt den största mentala pärs jag varit med om i pokerväg, efter lördagens spel var jag ett vrak psykiskt då svängningarna varit brutalare än någonsin samtidigt som sinnet varit en aning svajigt vilket innebar att jag växlade från utåtriktad och social till inåtriktad och bitter gång efter annan. Det i kombinationen med fokusen på spelet gjorde att jag var en urkramad trasa sent på lördagsnatten men låt oss inte gå händelserna i förväg, vi tar det från början.

Det initiala bord som jag hamnar vid känns rätt ruggigt då motståndarna är namnkunniga i form av Wulffen, Struten, Josef och Mats. Alla luriga lirare som jag fick se upp med men jag fick en bra start när jag rivrar nötstegen med T8 mot Bosse när han har en åtta och brädan ligger 5769x, bygger på 50% på stacken efter bara 20 minuters spel. Efter det är det bara en riktning på stapeln och det är uppåt, jag har ett bra kortsnitt och en bra träffbild så jag plockar ut person efter person. Josef floppar jag triss mot med A5 när han har AK och floppen kommer 55K, Osamma slår jag ut med 34ru när jag turnar flushen samtidigt som han träffar A med sin AK. Jag slår också ut Bosse även om jag inte kommer ihåg exakt hur, livet leker där och än så länge är de mer jobbiga delarna av dagarna avlägsna.

Efter en stund kommer dock dagens första misstag, jag får QQ i BB och Sudden(en duktig lirare) höjer upp från knappen till 3xBB så jag väljer att slå upp det till 8xBB med ca 170BB i stacken. Sudden som har 100BB slår upp det till 40BB och nu börjar jag bli riktigt sned, vad ska han liksom ha? Jag vet ju att det inte är många händer han gör så med men på något stört sätt får jag för mig att jag måste leka Allan så jag ställer honom allin och han instasynar med AA. Verdammt. Brädan hjälper inte mig och min uppåtgående spiral får ett abrupt avbrott och jag faller till helvetets eldar istället. Luvan åker på och jag är så tiltad att jag nästan skakar, förbannad på mig själv över min oförmåga att vika damerna.

Efter det är jag självmordsbenägen och kör på furiöst, tänker att antingen donkar jag mig tillbaka in i matchen eller så får jag åka hem i alla fall. Peder har kommit till bordet och jag börjar min bärsärkagång med att dubbla upp hans shortstack ett par gånger tills han får en rätt respektabel stack, det stoppar dock inte mig från att till slut syna en allin från honom igen med QTkl, han har AQ och jag drar tunt. Han träffar A på floppen, turn ger K och rivern J. Ship it som man brukar säga. Nejdå, spelar som en idiot och hade förtjänat att förlora den handen, då hade jag bara haft runt 15BB kvar och sagan hade varit alles. Nu får jag den rebounden jag behöver för att orka samla kraft igen, jag börjar bygga stack och är snart tillbaka där jag var innan QQ-handen.

Mitt mentala tillstånd är dock inte direkt hälsosamt efter den rannsakningen av mig själv så luvan åker på och av i jämn takt till de fram- och motgångar jag har, jag tappar lite här och vinner lite där så stacken pendlar mellan 100k-150k hela tiden tills jag hamnar i en tung batalj mot Sandra Bo mot dagens slut. Hon har förfriskat sig lite och har därmed tappat en aning av sin känsla för spelet samtidigt som hon är mäkta irriterad på mig för att jag låst in mig in i min luva där jag sitter och tjurar, det blir liksom personligt. Jag har även kört stenhårt mot henne och fått henne att vika ett par händer där hon antagligen ledde, vi har rätt m ycket historik sedan tidigare som kryddar anrättningen ytterligare.

Nåväl, hon är lagom lack på mig och jag är lite smålack på henne efter en onödig kommentar hon fällt i ett tidigare skede så alla förutsättningar finns för en drabbning. Den kommer när det är foldat till henne i SB och jag hittar ATo i BB, hon höjer programenligt upp och jag synar bara. Floppen kommer A47 eller något dylikt, hon bettar ut och jag höjer upp varpå hon ställer med instasyn från mig. Hon har A5 och en blank turn och river senare är hon ute och min stack är uppe i runt 300k och strax efteråt avslutas dag 2 med åtta spelare kvar, jag är i ledning med 302k där tvåan har 145k typ och totalt sett har jag 30% av markerna. Kunde knappast vara bättre va?

Efter att ha softat lite under kvällen för att sedan försöka hitta sängen i hyfsat god tid är det dags för dag två på söndagen och jag är taggad, är dock helt inställd på att ta det lugnt och inte förhasta mig då jag sitter i en skön sits. Spelet kör igång och jag får en riktigt bra position då jag har de tre bästa spelarna vid bordet i rad innan mig, jag kan väldigt behagligt bara se på när de vevar och kan verkligen välja mina tillfällen att bli involverad. En lite småtomtig yngling dubblar tidigt genom att få in det med A9hj mot Chrilles AQ på en A-hög flopp med två hjärter, turn kommer en nia och Chrille är rejält skadeskjuten vilket jag är rätt glad åt ur ett spelmässigt perspektiv då han är en av de tuffare motståndarna.

Just Chrille ska ge mig första njurslaget när jag jobbat upp min stack till runt 340k med blinds på 1,2k/2,4k, jag hittar AA på BB och myser när han höjer från knappen. Jag funderar ett tag på att slå om men vill inte tappa honom så jag synar bara, han är så kreativ i sitt spel att han kan lätt trassla in sig bara han hittar någon träff. Floppen kommer KT2 rainbow och jag checkar, tyvärr checkar han bakom och turn kommer 9. Nu kan jag inte vara passiv längre så jag slänger ut ett bet, han synar och river kommer 2 som känns perfekt för mig för ifall han har KT så dog den precis. Jag bettar ut igen varpå han ställer, känns ju inte riktigt bra men är ganska förvissad om att jag har honom så jag synar. Han visar upp QJ, blir obeskrivligt tiltad och slår näven i min stack i ren frustration. Jag tappar 60k av stacken och mer ska det bli...

Handen efter får jag AJsp på SB och den tomtiga spelaren som jag nämnde ovan höjer upp från mittposition med fold till mig, jag vill inte överspela min hand men vill samtidigt inte släppa den så jag synar bara. Vi får se floppen JJ6 och jag bara myser, jag checkar ointresserat och han checkar bakom. Turn kommer 7 och nu känner jag att jag måste betta, skönt nog synar han och rivern kommer en till synes harmlös 9:a. Jag bettar igen varpå han slår om, nu börjar ju jag fundera vad det hela handlar om men kan inte se vad jag är slagen så jag sätter honom allin. Nu börjar han steka och tänka högt, han radar upp händer han tror jag har och när han spekulerar om jag har kåk inser jag att han inte har det och då återstår ju bara Jx som trolig hand. När synen väl kommer från honom är jag segerviss och slänger upp min AJ bara för att få se honom vika upp T8! Ofattbart, ytterligare 130k åker från min stack och jag är gråtfärdig. Där och då är jag så tiltad att mina händer skakar, jag är krossad rent mentalt och inser att det som inte fick hända är på väg att hända.

Inte ens luvan hjälper den här gången utan jag kämpar med att försöka hitta sista spillran av vett i mitt huvud, försöker besinna mig från att slänga mig över bordet och mosa sönder T8-killen i rent ursinne men det är ju självklart bara ledsamheten över att det blivit som det blivit som genererar den känslan så det finns ju ingen verklighetsförankring. Jag kämpar apatiskt på och lyckas bygga lite stack innan sista knivhugget kommer, samma yngling som hade T8 höjer upp efter att jag limpat med J9kl och jag tar synen. Floppen kommer J-hög och jag bettar ut, han slår om och jag ställer varpå han steker ovanligt länge då det visar sig att han har KK som borde vara instasyn i det läget. Till slut hittar han alltså dock synen och en blank turn och river senare har jag bara smulor kvar, de åker in någon hand senare varpå det hela är slut. Antiklimax har aldrig varit mer väldefinierat än nu, jag är redo att fronta med en långtradare på väg hem...så dåligt mår jag.

En av de allra värsta känslorna jag kan ha efter att ha spelat en turnering och gått långt men inte ändra fram är när jag anser mig vara (mycket) bättre än de som är kvar, den här gången var det två spelare av de fem kvar som jag ansåg vara duktig och på samma nivå som mig. De andra bestod av två TAGs och en tomte kändes det som, nu låter jag hård men det är ändå den uppfattningen jag hade och har. Till slut blir det Chrille som vinner och han lyckas bl a slå ut den andra duktiga killen(Sudden) med Q3 mot AQ efter att ha fått in det på en Q-hög flopp, det är väl om något ett perfekt exempel på att det gäller att ha marginalerna på sin sida även fast man gör ett kapitalt misstag. Jag hoppades ju på att jag skulle få en karmamässig revansch på den tomtiga liraren när jag får in det med mina J9 mot hans KK men som alla vet finns det ingen rättvisa i poker...

Ni märker att jag fortfarande är bitter men jag vet att jag spelade riktigt bra och att många anser mig vara riktigt jobbig att möta, en av de mer värmande sakerna under helgen var när just den nyss nämnda Sudden efter första dagen spel gav mig oväntat beröm. Vi satt och la våra marker i påsar efter att spelet avslutats när han helt ur det blå säger att han verkligen var imponerad av mitt spel under dagen, att han tycker att jag är riktigt bra på att spela. Detta från en människa jag aldrig pratat med förr och som jag möter i spel för första gången... det tog, fast på ett positivt sätt då.

Nej, efter att ha skrivit det här inlägget känner jag väl att jag kan så smått börja släppa den här helveteshelgen även om bitterheten fortfarande finns kvar, jag hade ju kanske inte förväntat mig att vinna trots det goda läget jag hade men en topptre-placering tycker jag att jag i alla fall var förtjänt av. Det är ju dock lite som det alltid är, being Koivu är inte lätt.

I morse höll det på att gå åt helvete på annat sätt, jag har inte hunnit byta till vinterdäck än och färden till jobbet blev bara värre och värre då snöfallet tilltog ju närmare arbetet jag kom. Nästan framme vid jobbet försöker jag ta en kurva efter en järnvägsövergång men inget händer utan jag bara glider rakt fram, efter frenetiskt pumpande av bromsen och rattande får jag till slut stopp på bilen några decimeter från diket men jag har hunnit att plocka en orange vägmarkeringspinne på vägen dit. Jag slirar mig desperat till jobbet och bävar för hemfärden, den blir nästan inte ens av till en början då jag inte kommer loss från parkeringen. En plogning senare kan jag dock sakta men säkert ta mig framåt för att sedan krypköra hem genom ett vedervärdigt halt väglag, jag är glad över att fortfarande vara vid liv och ligga välbehållen i soffan.

Ikväll blir det mitt första SM-event då jag ska köra deepstacken på PS, ska bli kul även om min kärlek till pokern är en aning stukad efter helgens äventyr och där jag i det mörkaste ögonblicket på allvar funderade på att ge upp skiten en gång för alla. Dock är jag ju inte bättre än att jag som en guldfisk letar mig tillbaka till eländet frivilligt, måste vara mentalt störd på riktigt. Helgens arrangemang var ju dock som vanligt bra genomfört och det är alltid trevligt att träffa alla härliga människor, även fast de pippar en sönder och samman vid borden. Nu är det skönt nog slut på större liveturneringar i det här området för ett tag så jag kan vila mina livenerver i alla fall, har varit lite väl mycket dramatik på den fronten på sistone...

Butchered by Bussman...

Verkar som referenser till mig har blivit ett stående inslag i den andra säsongen av "Dybban flyttar in", i det första fick jag en släng i slutet då Dybban kom på Wigg med att göra lite fysiska övningar på nattkvisten medan nu i det andra fick en viss Adrian Bussman "äran" att analysera mitt vik i Steken som förevigades i avsnittet där jag medverkade.

Adrian hade svårt att hålla sig för skratt och jag förstår honom, att jag foldar handen där är ganska sinnessjukt men det fanns två saker som gjorde att jag tog det beslutet:

1) Jag hade en gutkänsla om att ett överpar till mina tior var exakt det motståndaren hade, min magkänsla brukar inte svika mig och nu var den väldigt påtaglig

2) Jag var med på TV och ville inte busta ur turneringen efter 20 minuters spel

Tycker dock det är en aning kul att handen donkifierat mig i mångas ögon, inte mig emot. Hade det inte varit ett TV-team på plats så hade degen åkt in, inget snack om saken. Nu blev det bara hjärnsläpp på så många plan, vad gör man inte för att roa folket.

Seg som attan är jag men ska alldeles strax rulla mot Aqva för månadsfinalen där, bör bli rätt bra med folk och ska bli kul att träffa klientelet igen. Imorgon blir det upp i ottan för att vara helg då det är en bit att köra till AOPW, vi får hoppas på övernattning där för då är jag med till dag två. Wish me luck, kan b ehöva lite framgång då jag idag fixade till vänsterlyktan på bilen till det habila priset av 2,1k. Pengar rullar in men pengar rullar fan ut också...

Life goes on...

En vecka efter Minttus hädanfärd känns det ändå ok, ibland gäller det ju bara att acceptera sådant som man själv inte kan råda över. Jag har försökt hålla tankarna på annat håll och lyckats bra med det tycker jag, har ju haft ganska stor hjälp av den nyfunna kärleken. Inget ont som för något gott med sig som de säger, förra veckans dramatik skyndade nog på relationen en aning. Nåväl, kissekatten är borta och kommer aldrig att glömmas men livet går vidare, det är dags att begrava henne även tankemässigt.

Pokern bidrar inte på något sätt till att lyfta mitt mentala tillstånd just nu, frustrationen är total. Jag körde båda Wiggen-turneringarna i tisdags och blev brutalt ägd i båda, i den ordinarie får jag in det med 99 mot QJ på brädan JJ9T varpå rivern kommer med en T. Älskvärt. Som om det inte vore nog blir det ungefär samma sak i den billigare varianten, där torskar jag också kåk mot kåk även om jag inte kommer ihåg händerna då jag i det läget redan var tilt över den föregående handen. Igår körde jag Lillördag där jag lite desperat jagar poäng till POY, kämpar som en skadeskjuten gris i två timmar tills jag får in det med AT mot A9 med nio BB och självklart får motståndaren träffa en vedervärdig nia. Jag blir så innerligt och kapitalt trött, enda hoppet i misären är att jag bränner av oturen nu så att jag kliver in obefläckad och ostoppbar i online-SM som kör igång till helgen.

Stars version av det hela sparkar igång på söndag alltså och jag ska väl försöka köra ett antal event även om många inte intresserar mig alls, tror det lutar åt att köra deepstacken, PLOn och main. Jag är ingen överdriven fena på SH även om jag inte direkt gör bort mig heller, känns bara som att jag nog blir för aggressiv i det formatet så de eventen går bort. Hi/lo hatar jag, likaså FL och mörkpoker. Turbos är inte riktigt min grej heller och HU är väl kul men känns ändå inte som jag, 8-game och 7 card stud är ju inte heller inom mitt expertisområde direkt så det blir ju inte så många event över till slut. Skönt på ett sätt då det skonar min plånbok, jag skulle dock inte bli förvånad om jag spontanreggar mig till några till event under veckan som kommer men jag ska försöka hålla mig i skinnet. En SM-titel vore ju dock episk...

Jag har lite svårt att hinna med så mycket numera då ett visst umgänge tar en hel del tid, ett i-landsproblem i mångas ögon men jag får verkligen kämpa med att hinna med TV-serier och xboxande. Just på spelfronten börjar jag känna mig lite stressad, jag nämnde ju tidigare att jag fått Borderlands 2, Resident Evil 6, Darksiders 2 och Dishonored levererade till mig och idag dök Medal Of Honor:Warfighter ner i brevlådan. Nästa vecka kommer Assassin's Creed III och någon vecka senare CoD:Black Ops II... Tror jag måste ta ledigt från jobbet ett par veckor för att mäkta med detta, det är ju liksom inga dåliga spel heller utan jag vill ju verkligen köra igenom dom men ibland får man prioritera. Inser ju att ungkarlslivet hade sina fördelar även om de knappast överväger nackdelarna, får väl bara inse att gaming-dagarna nog är passé...

Lyckades repa upp fälgarna på bilen en aning igår, tog en trottoarkant lite väl intimt. Är det inte det ena så är det det andra, ska kolla upp vänsterlyktan imorgon och se om inte verkstaden kan få sprutt på den.

Vet inte om det är så mycket mer att berätta om för stunden, jag känner mig mest konstig då den tidigare allmänna känslan av misär har försvunnit och jag känner något annat konstigt i kroppen. Kan det vara lycka? Om det är det har jag nog svårt att avgöra, har ju knappt känt det innan så.

Jo, förresten, till helgen blir det ju ännu en större liveturnering då det är dags för AOPW. Det lutar åt ett 40-tal spelare vilket är ett lagom startfält i mina ögon med tanke på insats och så, jag hoppas innerligt att min liveform håller i sig och att jag kan ta ännu en framskjuten placering. Jag funderar på att ta mig till Aqva imorgon för att köra månadsfinalen där, det var ett tag sedan jag förärade dom med ett besök och jag känner ett suktande behov av den sociala inputen den klubben har att erbjuda. Finns många goda kamrater där som jag inte sett på ett tag, dags att förnya bekantskapen så att den inte dör ut.

Nu måste jag ut i regnrusket och handla något ätbart, magen börjar kurra lite oroväckande...

Tröst i misären...

Det som ändå känts bra under den veckan som gått är det stöd jag fått från både nära och kära och mindre nära och kära, det värmer oerhört att se hur många det ändå är som till synes bryr sig. Blev till och med en aning chockad när t ex dybban mitt under en turnering på SvS spontant utbrister i en kärleksförklaring till mig med enda förklaringen att jag verkligen är en go person, jag kan säga att det kom en tår i ena ögonvrån i samband med detta då jag är i ett ganska emotionellt tillstånd för tillfället. Någonting rätt måste jag ju uppenbarligen ändå göra när jag väcker dylika utbrott hos folk i min omgivning, det värmer mig inombords något oerhört som sagt...

Något annat som också värmer är att jag numera är i ett förhållande, inget ont som för något gott med sig. Självklart var jag ju tvungen att uppdatera denna ändring i relationsstatusen på FB och kunde lite förnöjt se hur en tredjedel av mina vänner gillat den förändringen, vet dock inte riktigt hur jag ska tolka det. Är de glada för min skulle eller är det bara ett "Äntligen!!" som ligger och ruvar under det hela?

Som en sista notering kring Minttus hädangång kan jag bara säga det att jag är riktigt glad att jag inte drog iväg till jobbet på morgonen på torsdagen, jag hade aldrig förlåtit mig själv om hon hade fått ett krampanfall efter att jag dragit och sedan blivit liggande hela dagen i plågor. Det sköna är också att veterinären berömde mig för mitt mod i beslutstagandet och jag var tvungen att tacka dom för deras väldigt varma bemötande efteråt, detta verkar ha varit uppskattat hos dom då jag fick ett par mail i svar där de tackade för de positiva orden jag delat med mig av. Tyckte inte det var mer än rätt då jag verkligen uppskattade deras sätt att hantera det hela på...

Nog om det, nu ska jag regga mig till Steken och hoppas på lite tröst i form av framgångar där. Mer poker än så blir det nog inte för kvällen, jag har mer eller mindre gett upp Krukans Stars-liga medan Betfairs dito gav jag upp för några veckor sedan då jag inte fått någon som helst framgång där. Ser ut att bli tufft att fixa ett paket till live-SM men än finns det hopp, snart kickar ju online-SM igång också så man kanske kan dinga hem lite deg där så kan det ju bli ett kontantinköp istället för det vore riktigt trevligt att närvara nere Malta och ta ett skott mot fortune and fame.

En livskamrat kort...

Det har nu gått ett par dagar sedan det oerhört tråkiga, men tyvärr en aning väntade, inträffade...nämligen att Minttu fick kasta in handduken. Som jag redogjorde för i föregående inlägg hade hon en tuff start på förra veckan med ideliga krampanfall och allmänt förvirrat beteende, det skulle inte bli bättre heller. Under onsdagen väljer jag att åka till jobbet ändå men har ju tankarna på hemmaplan hela tiden, känner dock att jag inte ändå kan göra något för henne mer än att ge henne medicinen då hon under krampanfallen ändå är lämnad åt sitt öde. Självklart vill jag ju vara med henne men känner att jag nog mår mer dåligt av att vara med henne än hon mår av att vara ensam...

Väl hemma möts jag av en diarré-hög innanför dörren och det försöker jag tolka positivt då en av bieffekterna av medicinen är just diarré, det torde innebära att den börjat verka. Tyvärr har hennes saliveringsanfall intensifierats ytterligare i antal men om än inte i kraftfullhet, hon är en allmänt miserabel syn att se men jag håller hoppet uppe och försöker ge henne all den kärlek jag har för att ge henne trygghet. Under senkvällen och natten jamar hon titt som tätt och jag är uppe flera gånger för att kolla till henne, klappa om henne och ge henne mer mat då hon glupskt äter allt hon kommer åt. Vid ett tillfälle hör jag henne gå på lådan också vilket känns positivt, hennes naturliga instinkter verkar fungera som de ska i alla fall.

Morgonen visar dock på en helt ny ton i det hela då anfallen känns annorlunda, nu morrar hon till innan varje och hennes väg tillbaka till medvetande känns längre och krångligare. Nu är hon inte ens längre medveten om saliven som hänger från hakan och själva ryckningarna tilltar för varje anfall, morrhåren och kinderna får spasmer som jag ej tidigare sett samtidigt som även andra kroppsdelar börjar rycka till och från. Efter att ha sett ett antal av dessa i kort följd där den sista gör att hon nästan faller bakåt av alla ryckningar tar jag beslutet att hon inte ska behöva lida mer, jag ringer mor min och meddelar beslutet då katten är henne väldigt kär också. Därefter ringer jag upp veterinären för att förmeddela min ankomst och mitt under det samtalet får Minttu det värsta anfallet någonsin, hon spasmar ur helt och skriker och fräser om vartannat. Hela hon skakar och hoppar och hon gör på sig innan hon flyr in under sängen där hon sitter och skakar och jamar, jag säger åt veterinären att jag kommer in men att jag inte tror att Minttu ens kommer att leva så länge.

Direkt efter att jag lagt på börjar jag försöken med att få fram henne från hennes gömställe under sängen, som tur är har jag tjejen hos mig så hon kan hjälpa till och med hjälp av en innebandyklubba lyckas vi få fram hennes sönderskakande lilla kropp och få in henne i buren. Jag åker i ilfart till djursjukhuset i Strömsholm där jag rusar in med Minttu som krampat sig sönder och samman under resans gång, när vi väl kommer fram ligger hon helt utslagen och bara flämtar i hyperventilerande stil lutad mot ena burväggen och med ena tassen hängandes utanför burgallret. Mitt hjärta är vid det här laget krossat och mitt enda mål är att göra slut på hennes lidande så fort som möjligt...

Väl inne på sjukhuset får jag kliva in i ett rum med henne direkt och snabbt är det veterinärer på plats som ger henne en första spruta med lugnande, de säger att det borde ta men det gör det till synes inte och förklaringen är då att kramperna kan ha strypt blodomloppet hos henne så pass att det inte cirkulerar riktigt som det ska. En kanyl sätts in istället så hon får sömnmedlet rakt in i blodet istället och knappt hinner jag fatta det innan hon är borta, veterinärerna ger mig så lång tid jag behöver med henne själv och efter några väl valda ord och en puss i pannan på henne släcker jag ljuset i rummet precis så om hennes liv nyss släckts och går därifrån.

Ett brutalt slut på en tioårig vänskaprelation, jag kommer att sakna henne något oerhört och det är många tårar som fällts under de dagar som gått sedan torsdagen. Som tur är har jag haft tjejen närvarande hela tiden så tankarna har skingrats en del, annars hade nog misären varit än mer påtaglig. Minttu var en speciell rackare som jag upplevt  mycket med, jag hoppas innerligt bara att jag kunnat ge henne lika mycket kärlek som hon visade mig genom åren. Jag vet i alla fall att jag agerade rätt under hennes sista vecka i livet, jag ångrar ingenting och känner inte att jag låtit henne lida mer än nödvändigt så det är den känslan som får ackompanjera och lindra de brutala bilder jag har på näthinnan av hennes sista dagar i livet med ideliga krampanfall.

Vila i frid, Minttu. Du kommer saknas mig...

All is not well...

Jag har inga roliga dagar alls nu, min kära livskamrat sedan 10 år tillbaka mår inte bra alls. Minttu hämtades hem i söndags från mor och far då hon varit där på grund av min tjänsteresa, väl hemma dröjer det inte länge förrän hon chockar mig. Jag sitter och spelar xbox i godan ro medan jag ser i ögonvrån hur hon sprattlar till på divanen, börjar klösa som attan mot soffan och ramlar ned mellan soffan och elementet. Jag tror att hon fått något busryck och börjar skälla på henne bara för att hur det intensiva klösandet fortsätter, jag börjar inse att allt inte är som det ska. Jag springer fram och ser hur hon bara ligger där sparkandes och fräsandes, hon har tydligen fått någon form av krampanfall.

Jag drar fram henne på golvet där hon fortsätter att sprattla en stund innan hon till slut lugnar ned sig, min puls är dock hög då jag inte fattar någonting. Hon kvicknar till sakteliga men är riktigt frånvarande en bra stund, när jag själv också förstått vad som hänt slänger jag mig på telefon och ringer upp veterinären. Där får jag dock beskedet att avvakta då det är svårt att säga vad det beror på och att kön på akuten där är lång, katten är också tråkigt nog oförsäkrad så det skulle innebära rätt rejäl utgiftspost att få ett utlåtande i den sena timmen. Jag litar på doktorn och inväntar nästa dag...

Jag väljer att jobba hemifrån för att kunna övervaka henne på måndagen men det blir ingen rolig dag, hon får en form av saliveringsanfall varannan timme typ. Hon stannar liksom upp, börjar gläfsa i luften samtidigt som det kommer stora klumpar av saliv ur munnen. Efter 10-15 sekunder är det slut på de spasmerna men då är hn fortsatt frånvarande rent mentalt, det är som att stirra in i döda ögon men efter ytterligare 30 sekunder är hon sig själv igen. Jag ringer veterinärerna ett par gånger under dagen men får fortsatt rådet att avvakta, när jag vaknar imorse känner jag dock på pälsen att hon är blöt av urin och då hon dränkte sig själv i det när hon hade det första krampanfallet förstår jag att hon fått ett till.

Blir en ledig dag från jobbet och ilfart till veterinären för akut undersökning, den fysiska undersökningen ger inget så blodprov ska tas. Det är här det otroligt jobbiga för mig börjar då hon är riktigt anti sprutor, till slut krävs det tre sköterskor och en form av väska för att få bukt på henne men hon skriker så att det ekar i sjukhusets korridorer. Skriken skär också öppna sår i mitt hjärta... Efter det får vi vänta en dryg timme på provresultaten men inte de heller visar på något konstigt så då återstår bara hjärnan som felkälla, där skulle det behövas en magnetröntgen men då den går på 10k plus att de ändå inte skulle rekommendera operation på en så pass gammal(10 år) katt så går det alternativet bort.

Jag får i alla fall recept på antibiotika och antiepileptiskt att prova, fungerar inte något av detta finns det tyvärr bara en väg kvar. Innan vi får lämna sjukhuset vill de dock ge henne lite vätska då hon är uttorkad, jag vill nästan inte ens tillåta det då jag vet vad som väntar men de insisterar så det blir samma visa igen med väskan och de hjärtskärande skrien. Jag är grinfärdig där och då. Efter det letar vi oss äntligen hemåt och en utmattad Minttu får vila ut i sin bur, väl hemma visar det sig tyvärr att besöket inte direkt var positivt för hennes hälsa. Nu har saliveringsanfallen intensifierats och nu får hon typ tre i timmen eller något, känns inte alls bra.

Så här ligger jag i soffan och känner mig totalt maktlös, jag vill hjälpa men kan inget göra. Jag får ge henne medicinen och hoppas på att den ger effekt men jag tror hon drar tunt för att tala pokerspråk, hennes beteende vittnar om en sinnesförvirring som inte funnits där förut. Det sköna i kråksången är att hon inte verkar ha ont i alla fall, hon verkar totalt omedveten om de här anfallen hon har och aptiten är det inget fel på heller. Riktigt jobbigt för mig att bara sitta vid sidan dock, har ramlat ned en och annan tår under de här dagarna. Är det så här det ska sluta för min vapendragare i vått och torrt? Stackars Minttu.

Söndagstilt...

Jag hatar Söndagsfebern på SvS, jag HATAR den. Det är inte bara en gång som jag åkt på bubblan eller precis i pengarna på den efter att ha kämpat i evigheter, det är ju en turnering med mycket spelutrymme och jag brukar ofta ligga med bra hela vägen och så även idag. Var väl inte riktigt i absoluta toppen och hotade någon gång men låg i baksuget och inväntade min chans, tyvärr blev det en rosenrasande och brutalt tiltframkallande avslutning på det hela.

Jag har precis innan dubblat med A7 mot JT mot en viss jacques. som visar sig vara ett as av större mått i slutändan, han är en väldigt lös och ovarsam spelare som jag bara väntar på att få tvåla till. Läget kommer när jag jobbat upp min stack till motsvarande en femteplats eller något med 11 kvar och 10 priser, jag limpar in från mittposition med A8hj och får en syn på vägen innan det är just den nyss nämnda "gentlemannens" tur på SB, han isopushar föga oväntat med fold till mig och jag instasynar då jag vet att jag har honom. Alla andra lägger och han viker upp K7hj, tyvärr vet man ju på förhand hur dessa duster slutar där man fångar fisken med kroken så långt ner i halsen att de knappt kan få fram ett ljud. En sjua på flopp, kung på turn och A på river och saken var biff. Han hinner med att håna mig efter handen också, vilket bara mentalt störda idioter gör efter en dylik utveckling av handen.

Som om det inte vore nog plockar jag upp QQ handen efter och får till ett perfekt låtsastiltställ, även om min stack knappast lämnade några andra movemöjligheter, som jag får syn på direkt av liraren huvaligen som hittat eminenta handen KTsp. Behöver jag ens berätta? K på flopp och K på river, jag åker på bubblan för tusende gången och jag är grinfärdig. Sopar näven i soffbordet ett par gånger men efter det är gjort av marmor hejdar jag mig ganska snabbt, har ju även en lokal spelares öden i åtanke då han sopade sönder sin hand efter en hand för någon vecka sedan så han numera går runt med gips.

Och som inte DET vore nog så är jag fortfarande i det läget kvar i Steken och där får jag AQo direkt efter att jag bustat med QQ, en kille har höjt innan och jag slår upp det varpå SB pushar med nästan 7k med blinds på 75/150. När det är foldat fram till mig tänker jag att jag tar väl synen i tilt och hoppas på uppdubbling så jag får en stack att jobba med eller så bustar jag och lägger ner för kvällen helt enkelt, döm min totala förvåning när motståndaren visar upp 34sp. Och återigen, behöver jag ens berätta vad som händer. Floppen är sex-hög med en trea, turn parar bordet och rivern ger honom även hans fyra. Efter det är jag beredd att börja grina, initiala känslan är att jag aldrig mer vill spela poker igen för jag känner mig så förnedrad. Det är ungefär som när man var mobbad, jag visste att jag var bättre än dom men de hade det psykologiska övertaget så jag kunde inget göra. Jag HATAR den känslan.

Nåväl, det är ju bara ett spel säger de som vet. Just nu skulle jag dock kunna slå ihjäl både en och två fiskar, i alla fall dunka dom mot väggarna ett par gånger. Säger inget om spelen, jag vill alla dagar i veckan få motsvarande spel mot mig men...låt...mina...jävla...händer...HÅLLA! Just det, körde ju LL i onsdags och fick bevittna rosjons trollkonster på nära håll, den karln kan minsann. Nu råkade jag ju själv dräpa AA med 77 allin pre och KK med QQ allin pre så han tyckte inte att jag hade någon rätt till åsikt i frågan, dock kvarstår faktum att ingen nog flippar som han gör. Jag fick till slut smaka fel ände av utdragningarna när jag med 21 spelare kvar får in det med QQ mot 99 mot Kurre49, han träffar en nia på floppen och så var den sagan slut. Riktigt trist även då, Kurre49 bråkade med mig idag också i Febern där han fortsatte med sina fina utdragningsskills så skulle inte förvåna mig om han går och vinner den med. Jag bitter? Aldrig. Fuck off.

Bilen är funktionell nu i alla fall, vaxad och polerad samt att dörren som bråkade har börjat fungera igen. Tror till och med att problemet med för höga varv mellan varven gett med sig, den har inte reagerat på det sättet på ett tag nu så vem vet om det också löst sig själv. Kanske kan få springa bra på någon front...

Springer rätt bra på det täcka-könet-fronten just nu dock, har hittat en fröken som stimulerar mig på många plan och har rätt mix av egenskaper. Intensivt umgänge för hela slanten är det så nu känns det mer än någonsin att dagarna bara springer förbi...

Jag hann dock kolla på en småskön film häromkvällen, Abraham Lincoln:Vampire Hunter. Den kan rekommenderas om man gillar snyggt filmad action och lite coola karaktärer, rent storymässigt håller den inte fanan särskilt högt även om det är en skön retake på USAs historia. Jag gillade den i alla fall och tyckte den var tuff bitvis, man är ju rätt svältfödd på bra filmer. Jag och tjejen från ovan kollade dock in en riktig klassiker idag, nämligen No Country For Old Men. Där snackar vi mästerverk, jag älskar den filmen och blev nyfrälst vad gäller den i och med återseendet. Brutal, dramatisk, skön stil, skönt snack, action. Den har allt.

TV-serier har också betats av, Dexter och Homeland har ju börjat med nya säsonger och måste nog säga att båda börjat bra där Homeland överraskar positivt. Den första säsongen av den serien började ju också riktigt bra men det blev lite för mycket av det goda till slut med överspel från några skådisar tyckte jag, nu verkar de ha mognat till sig lite och de två första avsnittet bådar riktigt gott. Dexter roddar vidare med sina problem att hemlighålla sitt mörka alterego men nu börjar snaran dras åt, normalt sett skulle utvecklingen kännas förutsägbar men serien har chockat förr och lär göra det igen. Nu är det nog bara Game Of Thrones och The Walking Dead man väntar på nystarter på, resten är redan igång eller avklarat för den här gången.

I spelväg har det börjat ramla in titlar också, har fått hem Resident Evil 6 och Dishonored den senaste veckan och båda bådar gott. Har ju av naturliga skäl inte hunnit spela något av dessa alltför mycket men just Dishonored verkar stabilt, grafiken var en liten besvikelsen men känslan och stilen i spelet går inte av för hackor. Ska bli angenämt att ta sig igenom det hela och hoppas på att det fortsätter att växa i intrycksväg...

Magsjukan är borta nu, tack och lov. Nu kan jag börja försöka styra upp lite normala rutiner igen, få igång matlagandet och motionerandet på allvar. Det kan behövas så att jag inte svullar till mig mer än nödvändigt i vinter, är ju frossandets årstid som närmar sig. Nu ska jag dock frossa mig till duschen, risken finns annars att jag somnar sittandes...

Blandade givar...

Ledsen för ett uppehåll i uppdateringarna här men har haft rätt fullt upp på olika plan om vi säger så, hela förra veckan tillbringades på resande fot i tjänstens tecken medan den här veckan har tillägnats den ädla sjukdomen magsjuka. Det kostar att ligga på topp helt enkelt, under helgen hann jag också med att köra den årliga turneringen HPK Open på...HPK.

Det var ett tvådagarsevent där 38 hugade fiskar samlades på lördagen för spel, med 30k i stacken och 40-minutersperioder rådde det inget tvivel om att en spelvänlig struktur skulle råda. För egen del började det ganska illa då jag relativt fort tappade ner till 20k efter lite missade floppar och annat, jag hade min ökända antagonist Andreas N vid bordet och hans psykologiska övertag på mig går inte att mäta i pengar, han har dräpt mig så många gånger förr att jag tappat räkningen. Dock fick jag en liten revansch mot honom då jag dubblar med 65 mot hans 52 då brädan ligger A324, det roliga var att jag innan turn föll ropade ut "Klöver fyra!" medan det då blev en spaderfyra men detta satte dock myror i huvudet på den unge Andreas då han i efterhand klargjorde att han också hade haft samma önskemål i huvudet. Dock hade det ju blivit lite lurigt för honom då jag ropat in det kort han ville ha, turligt för mig vägrade han vika sig utan lät mig dubbla upp.

Den lyckan skulle inte vara så länge då jag precis innan matpausen tappar motsvarande pott till honom när jag gör en ganska lös syn på hans all-in då jag har träffat en nia på en smålurig bräda, han sitter dock på överpar och kan raka in potten. Efter det får jag byta bord där jag roar mig med att dubbla upp Majsan med en väldigt lös syn med 9Tsp på hans allin för en tredjedel av min stack, hade bara en magkänsla om att det skulle gå vägen men icke sa nicke. Som närmaste bordsgranne till höger hittar jag också Mördaren som skulle bli min käraste fiende under turneringen, vi skulle gå i klinch med varandra mer än en gång. Det börjar med att jag synar upp hans raise pre med J8o och floppen kommer Jxx där de okända korten är lägre än åtta, han bettar ut igen och jag synar bara för att få se en underbar åtta landa på turn. Här får vi in det och han har QJ vilket får honom att förbanna min tur något oerhört, den handen kommer jag att påminnas ett flertal gånger under helgen.

Lördagen fortsätter i sakta mak och det händer ingenting överdrivet dramatiskt vad jag minns, jag bygger stack sakteliga och när spelet bryts för dagen är vi 15 kvar och jag ligger fyra med 113k med blinds på 1k/2k. Borden lottas om för dag två och jag hamnar vid ett ganska intressant bord där mitt största hot nog måste ses i form av Harju, han får dock en olycklig start på dagen där han blir ganska brutalt utdragen i en pott, efter det är hans tålamod slut och även spelet efter en stund. Tur för mig då han hade kunnat bli farlig, trist dock för han är en skön grabb. Spelet vid bordet är ganska passivt då det är flera tighta spelare i form av Fredrik J, Jörgen och Stefan S så jag gör så gott jag kan för att sno potter. Lyckas med en fin bluff mot Jörgen också när floppen kommer AQT i hjärter och jag har synat en raise från honom pre, han bettar ut igen och jag synar bara med. Turn kommer 8hj och han checkar, jag försöker hålla nerverna i kontroll och slänger ut ett tungt bet och som tur är hittar han viket. Han avslöjar senare att han hade AK men utan hjärter då obviously...

Jag bygger upp stacken mot 200k och lyckas med att slå ut spelarna på platserna 10-7 vilket gör att jag när vi bara är sex kvar har runt 600k av 1 100k i spel, hyfsat slagläge men det ändras snart då jag gör en rätt rejäl felläsning. Taal har härjat friskt och höjer ännu en gång när jag hittar A9sp på BB, jag tar synen och får se en 9-hög flopp med två hjärter och en ruter. Taal kör en självklar continuationbet som jag synar, turn kommer med ett kort under nio i ruter och jag tar nu kommandot och bettar ut istället. Till min förvåning ställer nu Taal och tyvärr begrundar jag inte hans stackstorlek tillräckligt utan funderar bara på vad han kan göra så med, jag känner att han är lurig nog att göra motsvarande move med AK, AQ eller AJ i antingen hjärter eller ruter i det läget så jag tar en ganska snabb syn. Tyvärr kollade jag som sagt inte stackstorleken innan, jag trodde han satt på dryga 100k men det var 200k egentligen som gubbfan satt på. Han visar upp QQ och jag drar tunt på rivern, den blankar och min stack är helt plötsligt nere på 200k.

Strax efteråt åker jag på en till smäll när jag får in det med TT mot Fredrik Js A9 och han drar in ett självklart ess, där och då dör jag nästintill psykiskt och sluter mig i min luva för en bra stund framöver för att försöka hitta spelet igen. Hånen haglar från railen men jag skulle inte kunna bry mig mindre, vissa andra spelare är framme i pausen och "tröstar" mig vilket är en värmande gest som visar på att det ändå finns en respekt för medspelarna. Efter pausen börjar jag sakta jobba mig uppåt igen bara för att ännu en gång få in det riktigt bra mot Fredrik J igen, nu med KK mot 77 men med floppen AA7 och blank turn och river vill jag bara börja grina. Nu är mitt tålamod hyfsat slut och när Mördaren som återigen sitter till höger om mig höjer upp för sjuttioelfte gången stoppar jag in det med A8ru bara för att få en steksyn från honom med AJ, jag säger innan brädan blottas att det är väl min dags att dra ut nu och nog besannas mina drömmar. Floppen kommer med en åtta och när turn ger en till är det klart, uppdubblingen är ett faktum till Mördarens stora förtret. Han hade tidigare åkt på en riktigt ful utdragning också när han får in det med QQ mot AK, floppen kommer QKK, turn J, river J. Tyckte lite synd om honom men i slutändan gick det ingen nöd på honom...

Efter den uppdubblingen får jag lite fart igen och börjar semidominera bordet igen, jag är inne och tar potter här och där samtidigt som stacken bara växer och växer. Jag är nästan uppe i mina tidigare fantasinivåer av 600k när jag och Mördaren drabbar samman igen, nu får jag in det med AJ mot A9 och när Mördaren drar en fyrfärg på brädan och har 9:an i klöver så är hans uppdubbling klar. Vi tog och gav helt enkelt... Vi spelar en bra stund med fem spelare men till slut trillar Snygg-Stefan, Taal och Fredrik J av pinn så det är jag och Mördaren HU. Det var enligt mig en rätt rättvis HU sett till spelet genom hela turneringen, båda hade spelat stabilt och lyckats återhämta sig från rejäla snytingar. När vi väl kör igång HU:en så har han ett markerövertag på 2:1 och jag får kämpa hårt från start, det känns dock som att han har ett psykologiskt övertag då han vann den sista utdragningspotten mot mig samtidigt som han verkar oerhört sugen på titeln medan jag är nöjd med andraplatsen sett till min turneringsutveckling.

Efter lite dribblingar fram och tillbaka får vi till slut in det på en T84-flopp, han har T8 och jag AT. Turn är en 8:a och river blank, segern är ett faktum för Mördaren och det är bara att gratulera herrn till en välspelad turnering. Det sköna är att min liveform verkar mer än stabil, hoppas den håller i sig fortsatt och jag också kan skärpa till onlineformen där det ju stundar SM-turneringar inom en snar framtid.

Mer än så har jag inte hunnit med i pokerväg men det duger väl, nu hoppas jag att jag ser ljuset i tunneln vad gäller magsjukan så att jag kan återvända till jobbet imorgon. Här och nu pockar dock LL på uppmärksamheten, har rosjon vid bordet så målsättningen är klar...kill'em all...

Pokernirvana...

Hela helgen blev en enda lång pokerorgie till slut, jag hade ju som uppgift att vara turneringsvärd på fredagen när Aqva körde sin månadsfinal. Jag har ju länge kämpat med min s.k. turneringsvärdsrigg där som då tidigare inneburit att jag i princip åkt ut först för att sedan få sitta i sex-sju timmar och vänta innan det hela har varit över, nu verkar nya tider dock råda sett till mina senaste två värdskap. Förra gången blev jag femma och nu i fredags blev jag fyra samtidigt som jag vann last longer-delen också, kommer väl inte ihåg riktigt hur jag tog mig hela vägen mer än att jag på finalbordet med fyra kvar tappar en tung pott när jag får in det med AT mot K5hj där motståndaren drar in en runner-runner flush. Jag var dock nöjd då jag tack vare last longer vann lika mycket som förstaplatsen hade gett...

Efter att ha landat hemma i lägenheten vid 03.00-snåret bar det efter sex timmars sömn av till Hallstahammar först för dumpning av katten hos föräldrarna då en tjänsteresa är nära förestående, efter det fortsatte färden bortanför Örebro för nästa Berga Open som stod på tur. Det hela inleddes som seden sig bör med en tacobuffé på stationsrestaurangen i Hallsberg, vi är ett glatt gäng där som går lös på maten och inleder det sociala samkvämet. Efter en dryg timmes ätande och snackande börjar det bli dags att röra sig mot själva turneringslokalen, väl på plats där blev det en del väntetid innan alla hade infunnit sig så att turneringen kunde börja.

Vi blev 67 spelare varav 14 gjorde ett last longer-bet, jag var en av dessa och kände att jag kunde mäkta med det i och med framgången på Aqva dagen innan. Jag får ett ganska på papperet jobbigt bord då jag har kompetenta lirare som MikeTime, Hogge, Sandra Bo, Peder och lite annat folk där. En sak var i alla fall säker, det var lätt det mest underhållande bordet att sitta vid. Vi höll på att kikna av skratt i omgångar och de kärleksfulla hånen haglade, en nutida klassiker är kommentaren som Sandra Bo får ur sig när det framkommer att Hogge använt en dildo som drinkpinne kvällen innan:

- Det är väl första gången du fick smaka fitt...

Ungefär där avbryter Sandra Bo sin svada i tron att det nog inte hann bli så farligt påhopp som det kunde ha blivit men det var ju en aning för sent om vi säger så, Hogge tog det hela dock bra och vi kunde snabbt återgå till en kanske lite mer acceptabel nivå på det hela.

Spelmässigt var jag kall, jag satt och foldade mest hela tiden då jag inte fick några kort samt att det var rätt aktivt spel från många av aktörerna vid bordet. Till slut får jag dock in i princip en intakt startstack med KK mot Peders QTsp och kan på så sätt bygga på stacken bra, efter det dröjer det dock inte så länge förrän nästa fina pott kommer och då är det jag som sitter på QTkl. Jag synar upp en raise pre och får se floppen KJx med ett klöver, är ju alldeles för stark att kunna vika nu så jag synar ursprungshöjarens cbet bara för att se turn komma med ett A. Ding ding ding. Nu fortsätter ursprungshöjaren att betta till min förvåning och jag funderar på hur jag bäst spelar handen nu, jag vill ju inte skrämma bort honom men inser ju samtidigt att han antagligen har en AK eller AJ och då finns ju kåkrisken på rivern. Jag väljer dock den kalla linjen och synar bara, river kommer skönt nog med en lanka och ursprungshöjaren fortsätter sitt bettande, nu väljer jag dock att ställa efter en viss betänketid varpå han synar. Han sitter på AA och ser helt förstörd ut, förstår honom men är nöjd över handen självklart.

Efter det lugnar det ner sig och jag härjar på med runt 80-90k i stacken tills jag får byta bord när vi är runt 20 kvar, jag hamnar vid ett bord med några Västeråsbekantingar i form av Plumpa och Danne H varav den senare kommer att bjuda mig på en av de sjukare händer jag spelat. Efter att ha lyckats plocka lite marker av en aggressiv spelare samt haft lite flyt mot en annan där jag rivrar tvåparet när han han har andraparet och flushdrag blir det dags för den sjuka handen. Jag hittar KTo i SB och Danne sitter på BB, vi har tampats en hel del innan redan och jag är lite putt på honom för han har lyckats utmanövrera mig ur alla potter hitintills. Jag slår upp det pre och han synar, floppen kommer KTx med två ruter och jag fortsätter att bomba på i pottstorlek varpå han synar. Turn kommer en äcklig ruter till och jag börjar bli lite smånervös, känner dock att jag måste fortsätta representera min imaginära färg så jag slänger ut ett pottbet till som han även denna gång synar. Nu börjar jag bli riktigt mörkrädd och när ett fjärde ruter ramlar ned på rivern är jag mentalt ute redan, känner dock att enda sättet för mig att vinna handen är att gå allin för då kan han ju eventuellt vika ett lågt ruter på hand. Pulsen är dock brutal i mig och när han efter en stunds stekande till slut säger "Syn" reser jag mig våldsamt från bordet och slänger upp min hand samtidigt som jag säger något i stil med "Du fick väl in den jävla k-kfärgen!". Döm min förvåning när han säger "Näää..." och muckar sin hand... Har ALDRIG blivit så mindfucked av en hand, jag sätter mig ner igen och är helt väck i huvudet. Jag fattar ingenting och samtidigt som adrenalinet lämnar min kropp sitter jag där nästintill darrandes när jag försöker förstå vad som precis hände, jag klagar ju dock självklart inte då jag helt plötsligt har en stack på 300k och det är dags för finalbord. Sjukt var dock bara förnamnet på känslan jag hade i det läget.

Väl på finalbordet återgår jag till mitt foldande då det är två spelare som är väldigt aktiva, Strixen och Bo är inne och vevar i var och varannan pott och verkar också hitta händer samt ha en träffbild som inte är att leka med. Jag känner att jag inte vill ge mig i kast med dom för tidigt då det finns en del spelare vid bordet som jag bedömer är av sämre kaliber, jag hamnar dock i en batalj med Plumpa när jag synar hans höjning på BB med min Q8sp från SB. Floppen kommer QJT med en spader och när han bettar ut efter att jag checkat ställer jag honom allin, tyvärr har han ju hittat KQ och tar synen varpå jag tappar runt 90k av min stack.

Vid det här laget är tonen ganska hård vid bordet, i alla fall från de två nyss nämnda aktiva lirarna som tar varje chans de har att "håna" mitt spelsätt och de spel jag gör, jag brukar inte ha problem med det men i det här fallet blir det nästan överdrivet mycket och hånfullheten går inte att missta för någon form av kärleksfullt gnabbande utan det känns som att det är på riktigt. Får bekräftelse på samma intryck från Plumpa efter att ha snackat om det med honom efter turneringen, tycker det är jäkligt onödigt och osympatisk att ta det till den nivån även fast det är en hel del som står på spel. Jag får väl dock se det som en väldig komplimang då de uppenbarligen såg mig som det största hotet och gjorde allt de kunde för att få mig ur balans, de lyckades väl delvis med det även om det inte kanske var avgörande för utgången av finalbordet.

Redan tidigt såg jag dessa två herrar som mina största utmanare för de lirade lurigt, de andra tyckte jag ha mig rätt bra koll på men uppenbarligen hade jag lite för mycket respekt för herrarna visade det sig vid ett tillfälle. Jag hittar JJ i BB och får se Strixen höja upp det innan Bo i nästa position trycker in allt han har, jag tror det är runt 120-140k och när det är foldat till mig ser jag ingen annan utväg än att folda. Jag tar spelarnas förmågor i beaktning och tror att Strixen kan sitta på något riktigt bra bakom men han viker sjukt nog varpå Bo visar upp AQ, jag slänger upp min JJ och förbannar min tighthet även om det nog i långa loppet är alldeles korrekt att göra så som jag gjorde. Som salt på såren kollar vi hur floppen hade blivit och i och med att den var i stil med 959 så hade jag haft ett utmärkt läge att plocka denna osympatiska kille men ödet ville annorlunda... Jag hade runt 170k i stacken i det läget och ville inte riskera ett misstag då jag som sagt ansåg mig tillhöra topp-tre vid bordet i det läget, trodde det skulle komma bättre chanser än så.

Efter det känner jag än mer förvirrad av läget och när jag väl hittar AT i tidig position med fem kvar höjer jag upp det bara för att se Bo slå om ännu en gång, han börjar svamla fram någon form av trashtalk men jag tar inte så stor notis av det. Till slut bestämmer jag mig dock för att sätta hårt mot hårt och trycker in allt mitt bara för att få en snapsyn från honom, han har sjukt nog hittat ännu en bra hand i form av AK och en blank bräda senare är jag ute. Jag är dock nöjd med mitt spel och lyckas inte bara med att få en helt ok peng för åttondeplatsen utan delar även last longer-segern med Strixen plus att jag får en bounty när jag slår ut Mike i form av ett inköp till nästa Berga Open. En mycket lyckade helg ur ett spelmässigt perspektiv även om just finalbordet lämnar en aning besk eftersmak i munnen sett till stämningen, att jämföra den med den vi hade vid mitt första bord för dagen är som att jämföra natt och dag.

Jag hittar hem till Västerås vid 04.30-snåret och hittar faktiskt också till slut en famn att trösta mig i, sämre helg än så kan man ju ha. Jag måste dock ännu en gång tacka Mike för detta eminenta arrangemang han envisas med att ha, det är en helt underbar samling av individer han får ihop och stämningen är rent generellt himmelsk. Som tur är har han ändrat sig från sitt initiala beslut att detta skulle vara sista Berga Open, vi kommer att få minst en turnering per år och för mig personligen räcker det med ett arrangemang per år bara jag får möta alla dessa härliga människor för det är de som gör det hela till den livsglada tillställning det är. Det är många där som med sin godhet och livsglädje letat sig in innanför min bröstkorg, jag är tacksam över att få vara en del av detta och även om små incidenter som detta finalbord förekommer så är det som en piss i Mississippi. Kärlek.