Jag vet, jag har inte mäktat med att uppdatera här på bra länge men de två senaste veckorna har varit ett under av upptagenhet. Jag har betat av två tjänsteresor på tre respektive fyra dagar samt en kursdag i jobbväg medan helgerna har varit ett inferno av aktiviteter, låt oss börja med förra helgen...
HPK Open gick av stapeln då igen och denna numera traditionsenliga höjdpunkt i turneringsväg lockade 40 spelare varav jag alltså var en, spektaklet körs över två dagar och jag lyckades utan större dramatik ta mig igenom den första dagen för att landa på en fjärde plats totalt sett inför andra dagen av spel med 18 spelare kvar. Söndagen hann dock knappt börja innan det var över för min del... Jag börjar med att först tappa en hyfsat stor pott med 96s mot 88, jag har en rätt aggressiv kille till höger om mig som jag tjafsat rätt hårt med dagen innan och när han ännu en gång återhöjer mig tar jag synen pre. Floppen kommer 9-hög och han ställer all-in direkt, helt sinnessjukt spel då hans all-in är runt 4 x pottstorleken. Jag börjar analysera handen högt och märker hur stilla han sitter, han verkar göra allt han kan för att inte röra en min. Floppen i sig var ungefär det jag hade kunnat hoppas på och jag försöker förstå hans spel, det enda jag kan tro att han har i det läget är ett par under nio för hade han haft bättre hade han aldrig gjort det spelet. Jag vet också att jag verkligen krupit in under skinnet på honom och att han är lagom tiltad på mig, efter många om och men i tankeväg väljer jag till slut att ta synen. Min read var klockren då han muttrande viker upp 88, så jävla skönt när jag har totalkoll på läget. Turn blankar men rivern kommer med hans tvåoutare varpå han ställer sig upp och firar sin utsugning väldigt högljutt samt provocerande, jag är dock förvånansvärt lugn i denna situation då jag numera tack vare lyckan i mitt liv har ett stabilare psyke. Jag får till och med beröm av en annan spelare vid bordet för mitt lugn, det hade nog inte hänt en Koivu för ett år sedan.
Jag skakar av mig den handen och börjar lira lite mer vågat, en stund senare höjer jag upp med KTru från tidig position och får omslag av nyss nämnda berömmare av mig(som dessutom fyllde år den dagen). Jag är spelglad nog att ta synen där, även om jag vet att det inte är bra i längden. Floppen kommer T-hög med två ruter och där beseglas mitt öde, markerna ska bara in och in åker de efter en all-in från motståndaren. Han viker upp QQ och jag börjar ropa in min outs, turn blankar men rivern kommer med en tredje ruter och jag är tillbaka där jag var innan 96-handen. Jag gav inte killen ifråga någon schysst födelsedagspresent direkt men vad ska jag göra, var ju ändå lite marginellt tiltad över 96-handen. Efter det rullar det på stabilt tills det kommer lite nytt folk till bordet då ett annat bord splittrats, jag får en ung förmåga till höger om mig som jag småsnackar med på en kamratlig nivå. Vi hinner dock inte snacka länge förrän vi hamnar allin mot varandra, han är short och i en battle of the blinds åker allt in pre med hans 88 mot min JJ. Jag säger redan innan dock att jag tror att han vinner, det gör han också då brädan fyrfärgar och han drar flushen. Kan dock inte bli förbannad då han var short så jag tar väldigt lite skada...dock skulle jag skada honom rejält strax efteråt, eller jag typ dödar honom.
Jag plockar upp A2kl på SB och efter att han slagit upp det från knappen synar jag, floppen kommer 727 och jag tror mig faktiskt leda fastän killen ifråga är tight i sitt spel. Jag checkar dock till honom och väljer att syna hans bet på flopp, turn kommer ytterligare en sjua och jag börjar fundera på vad jag ska göra varpå han bettar ut drygt halva sin stack som är typ 2/3-pott. Han har alltså agerat out of turn och jag får en ganska prekär situation i mina händer, jag börjar analysera läget och hela hans spelstil. Det är ett väldigt stort bet i förhållande till hans stack men jag läser ändå någonstans in en svaghet i det, han borde ha gått allin om han verkligen hade varit stark eller om han haft en hand värd namnet. Efter att ha svettat honom ett tag väljer jag att gå allin med ett "Äh, vafan..." varpå han säger "Jag måste väl syna...", tror dock att jag leder baserat på hans tonfall och visst gör jag det då han viker upp AQ. Rivern blankar och hans saga är alles, hans kamratliga anda har förvandlats till ett raseri utan dess like. Svordomarna haglar bakom min rygg och oförståndet över min underbara read är totalt, jag vet inte vad det är med mig och mitt livespel men det känns som att jag gör dylika klockrena reads mer och mer.
Nåväl, min dag ska dock snart ta slut då jag får byta bord då vårt splittras och jag knappt hinner sätta mig innan 1/3 av stacken är borta. Jag går upp mot en gammal nemesis med 99 när floppen kommer J-hög, problemet är bara att han sitter på JJ så jag drar rätt tunt. Efter det stabiliserar jag mig på en någorlunda snarlik markernivå under ett tag innan jag hittar AQkl på knappen, foldat fram till mig slår jag upp det bara för att få en allin från BB. Med runt 15BB ser jag inget alternativ mer än att stoppa in allt, motståndaren viker upp KK och jag har ett tufft läge. Floppen kommer Q-hög men det är allt jag får, resten av brädan blankar och jag är ute som 14:e man. Är dock mycket nöjd med turneringen och känner att jag inte kunde göra någonting annorlunda, spelade så bra jag kunde men det ville sig inte helt enkelt.
Den här helgen försvann i ett töcken av kalasande och umgänge med vänner... Först avklarades storebrors 40-årskalas på lördagseftermiddagen varefter vi fick övernattningsbesök av en kompis och hans tjej från Stockholm, vi delade på några flaskor vin och snackade skit till runt midnatt innan vi alla stöp i säng. Inte samma säng dock. Söndagen ägnades åt någon form av återhämtning som dock stördes en aning av att den underbara grannen började borra 08.20...
I lördags fick vi också se en brutalt härlig framgång för Robin Ylitalo, Norbergssonen gick och vann EPT London bara så där. Rätt absurt även om det helt klart kändes som att det var dags för honom nu, jag ser också en trend i svenskars framgångar i EPT och umgänge med mig. Herr Haglund som kom trea för ett tag sedan gjorde det runt en månad efter att vi hade hängt på modd- och bloggträffen för poker.se, Ylitalo vinner sin efter att ha fått lite skjuts av mig i Västerås samt närvarat på vår podcast. Jag ser ett mönster, ser ni? Stort jävla grattis åt gossen i alla fall, välförtjänt framgång för en skön och reko kille.
Idag börjar ju ett visst SM på ett visst Malta på allvar också, blir rätt skapligt tiltad av att kolla FB-flödet numera då det totaldomineras av uppdateringar från Malta i form av statusar och bilder. Blir ju inte alls avundsjuk, vill inte alls vara på plats där och vara en del av allt. Nejdå. Fy fan. Ärketilt. Jag får väl hoppas att det går bra för några av folket från de här trakterna, är väl runt ett 30-tal som åkt ner för att försöka bärga en titel eller tre. Är också tiltad över att inte kunna vara med och hjälpa till i förbundsväg, hade nog varit en episk arbetsvecka där nere om jag bara hade haft möjlighet att ta mig ner. Nu är jag ju dock totalt förvissad om att mina styrelsekollegor kommer att göra ett formidabelt jobb, det är rätt många timmar som plöjts ner i förberedelser och än fler plöjs ner på plats. Mycket kompetens ryms inom uppställningen och jag ser ändå framemot att följa allt på distans, även om det smärtar att inte få vara med.
Imorgon firar jag och tjejen ett år och hon kom precis hem konstaterandes att vår planerade kvällsmåltid i form av fiskpanetter kanske inte riktigt uppfyller kriterierna för firarmat, får väl kanske försöka dra iväg på någon restaurang istället. Såg att Texas Longhorn öppnat, kanske läge att prova på vad de har att erbjuda. Utöver det närmar sig flytten, tre veckor kvar och flyttfirma har precis bokats upp samt lånehandlingar skickats in. Ska bli för jävla skönt att infinna sig i det nya boendet och bara landa, slappna av och ta in lugnet och ron. Den som väntar på något gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar