Leap of faith...

Jag måste bara berätta om en liten detalj på flygresan hem från tjänsteresan, att jag satt bredvid en oerhört fin och trevlig irländska är inte poängen utan poängen är den att jag tappade min tumring. Den tumringen har jag fått av en tjej som ett tag betydde väldigt mycket för mig och jag har haft svårt att släppa henne till och från, nu var det länge sedan jag ens tänkte på henne men ringen har ju ändå alltid funnits där. Den har dock på sistone, på grund av min GI-diet, börjat glida loss och det är flera gånger som jag varit på väg att tappa den men lyckats fånga den i sista stund dock verkar den nu vara lost forever. Det jag vill komma fram till är att det nog vilar en viss symbolik över det hela, att ringens försvinnande är ett tecken på att jag verkligen måste gå vidare och glömma allt som varit. Det känns som att dess semi-glidande av från fingret varit en hänvisning åt mig att ta tag i det själv men när jag inte fattat något av det så tog ödet saker och ting i sina egna händer och lät ringen fara all sin väg. Att jag sedan samtidigt hade som sagt en väldigt trevligt irländska som sällskap känns som in-your-face-moment från ödet, en slags spark i arslet och konstaterande av att det bara är att sikta mot stjärnorna. Jag vet inte om detta svammel ger någon någonting men för mig finns det en hel del att hämta i händelser som dessa, jag ser en mening i det hela.

Behöver jag nämna att jag efter ringens försvinnande haft ett par fina encounters med det täcka könet, undrar om det vilade en förbannelse över ringen? Kanske var jag likt Gollum osynliga för kvinnorna så länge jag hade den på mig? Må ringen i så fall brinna i helvetet...