Ännu en vecka har försvunnit i ett töcken av hets blandat med två skopor vilsenhet och en skopa nedstämdhet, jag vet som sagt inte vad som kommit över mig på sistone men sinnesstämningen har inte direkt varit på topp och någon form av socialt avståndstagande har infunnit sig. Jag börjar känna mig rätt sliten på alla plan helt enkelt, det har varit mycket på alla fronter det senaste halvåret och det börjar väl ta ut sin rätt. Jag vet att man inte ska idissla gamla saker men ibland är det ofrånkomligt och imorse fick jag en oväntad och ofrivillig påminnelse om lite gamla eskapader som slutade i tårar och förtvivlan, det skönaste var dock att känslan av att maggropen drar ihop sig inte finns där längre. Det visar ju på att jag ändå kommit över det hela känslomässigt men ärren finns ju kvar, de gör sig påminda titt som tätt. Nåväl, nog om detta, alla har vi våra mörka moln som svävar över oss men det gäller ju att se solglimtarna också även om det kan kännas långt mellan varven. Jag fick i alla fall en solglimt igår när jag letade mig lite motvilligt ner till Club Aqva, motvilligt eftersom en del av min miserabla känsla kommit från pokerborden på sistone...
Anledningen att jag ändå letade mig ner var för att Valterego behövde ett förkläde under sitt första besök på klubben, inte mig emot att agera lite social brygga för ett tag och introducera karln till det galna gänget av regulars. Turneringen i sig var en unlimited rebuy-variant men jag var ute innan paus ändå, jag hade satt en limit för hur mycket jag skulle investera i det hela och den nåddes ganska fort även om jag vann en hyfsat stor pott på vägen. En viss Rille satt vid bordet och gjorde väl kvällens rekordinköp av rebuys då han landade runt 40 stycken men det verkade ju vara en bra plan då han gick och vann hela åbäket till slut, grattis grattis. Annars var kvällen en lång kavalkad av trevligt umgänge där bl.a. Ryssen, Anthrax och Stina höll låda så det stod härliga till. Det är sådana sinneshöjande element som ändå gör dagen oavsett hur pokern går, det är ju ungefär som att gå till prostituerade efterom man köper sig lite social samhörighet för ett ögonblick. Trevligt var det i alla fall och min bojkott av livespel har nog naggats en hel del i kanten efter denna upplevelse, det var ju faktiskt ändå ganska upplyftande att spela livepoker trots allt.
Annars har X360-grinden fortsatt utan avbrott, jag har precis maxat Lego Batman i achievementväg samtidigt som vi hade en liten Borderlandskväll i tisdags igen. Det känns bra att vi börjar få en viss regelbundenhet i dom aktiviteterna då vi slackat lite med det på sistone, nästa omgång stundar på måndag och det ser vi redan fram emot. Nu är bara frågan vad man ska ge sig i kast med i singleplayerväg, jag funderar på Fallout 3, Silent Hill:Homecoming eller Resident Evil 5. Fallout 3 är ett ruggigt kvalitetsspel med en massa expansioner, jag satte mig för att spela det då det kom ut men stupade på vägen av andra faktorer som upptog intresset. Jag har dock haft den bullen på jäsning och vet att det är en mer eller mindre religiös upplevelse som väntar där och jag ska nog börja om, följa de guidelines som finns vad gäller achievements och ta mig igenom hela mästerverket. Vad jag förstått så är det ju en nytt spel på gång i serien, Fallout:Las Vegas, och det låter ju inte helt fel för oss pokerfanatiker. Kanske man stöter på en radioaktivt strålad Doyle Brunson? Bör nog inte vara någon större skillnad i utseendet dock eftersom gubben ser halvdöd ut redan nu... Om det är någon som har Lego Batman där ute så får ni hojta till, jag behöver nämligen hjälp med en achievement. :) Och alla som är sugna på att lira co-op i nästintill vilket spel som helst är också välkomna att höra av er, jag är alltid öppen för förslag.
Fan, ibland undrar jag varför jag vid 33-års ålder är singel, miserabel och lönnfet men det finns ju uppenbarligen förklaringar till detta. Det mest tragiska är att jag gillar läget som det är ändå, det säger väl än mer om mig. Är det ok att känna att man inte hör hemma i den här världen? :)
Håll mig, släpp inte taget, jag fryser i själen min
Kylan kom med vinden, den som igår blåste sig in
Jag behöver känna dig, dina händer mot min rädsla
För luften darrar av obehag, allt blev plötsligt så tyst
All färg har runnit av min värld blottande gråheten igen
Där det förut fanns mening finns nu bara syrefattig luft
Jag hör steg utanför, någon mer som passerar i revy
Doften dröjer sig kvar, likt en osynlig påminnelse om henne
Hon som nyss låste dörren och gick sin väg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar