Arslet ur vagnen...

Alltså, jag har ju ingen som helst ursäkt till utebliven uppdatering men jag har några förklaringar:

- Sjukdom(konstig bihåleinflammationsaktig historia med sjukt ont i ögon och huvud under en veckas tid)
- Jobb (say no more)
- Fokus på Mats Alm/Linda Chen-fallet med läsning av FUP och bevakning av rättegång

Det är väl de absolut största tidstjuvarna på sistone men det är inga hållbara anledningar till att låta bli att skriva ner några rader, jag vet. Jag vill ju skriva och hålla de få som nu är intresserade uppdaterade men tiden har bara flytt sin väg på sistone, jag ska försöka hitta tiden för viljan finns.

Nåväl, hur ska vi börja rekapitulera de senaste två veckorna då? Jag tror vi börjar i andra änden den här gången, det vill säga från det senaste för att sedan jobba oss tillbaka till det som må eventuellt vara intressant att förtälja.

Igår söndag var det spel i Köping, de körde en Spring Poker Open-whatever där inköpet var 1 100. 31 lirare hittade dit och jag hamnade på ett ganska tufft bord med Kribba och Amir som de största actionmakarna innan även Harju hittade dit, tyvärr för min del kunde jag inte utnyttja något tillfälle för egen del då min träffbild är helt katastrofal. Jag försökte några gånger mot Amir men trots att jag floppar öppna stegdrag, färgdrag och Gud vet vad så sitter ingenting och jag betalar bara vekt av honom för att sedan vika på rivern. Han bluffade mig antagligen någon gång också men jag kan inte börja spela avancerad poker när inte korten eller självförtroendet finns där, han fick alltså ett rejält psykiskt övertag på mig och det blev ju inte bättre när han t.ex. i en hand drog ut mig på rivern när jag för en gångs skull hade honom. Vi hade en startstack på 20k som ganska snabbt halkade ner till runt 13-14k för min del i och med dessa små äventyr jag gav mig ut på, jag lyckades dock plocka en kille efter att jag raisat med AKo och han ställt bakom med AQ som jag tog synen på. Jag träffar K och så var sagan alles för honom...efter det låg jag på runt 25k innan kriget mot Harju tog sin början.

Jag hade tidigare i turneringen gjort ett monstervik mot honom i en hyfsad stor pott när jag har Q5sp och floppen kommer 874, det är han och jag samt Charlotte som är med och kikar. Jag kommer inte ihåg ifall det blir action på floppen men jag har för mig att det blir rundcheck, vi ser alla turn i alla fall som är en 6:a. Jag bettar ut som förste talare med en syn från Charlotte, här slår dock Harju om hårt och jag hamnar i thinktanken. Jag funderar på vad han kan ha för hand då det bara var limp pre, 9T är ju mardrömmen men det finns mycket andra händer han kan ha i det här läget också som motiverar ett omslag från hans sida. Han sitter med rätt mycket marker i det här läget och har varit hyfsat aktiv, jag inser efter en stunds tänkande att jag inte vågar fullfölja den här handen eftersom det enda movet för mig utöver fold är ju push. Gör jag det sistnämnda och han har mig stenhårt med 9T eller 95(osannolik) blir jag ju så brutalt tagen med byxorna nere så det finns inte, jag fegar helt enkelt ur och viker av respekt för Harju vilket jag ångrar brutalt i efterhand. Jag borde självklart ha pushat men på grund av min dåliga form för tillfället saknade jag självförtroendet att göra det i det läget, Charlotte hittar i alla fall synen för 50% av sin stack i jakt på färgen men rivern blankar och hon viker för en push från Harju.

En stund senare plockar jag upp 33 på SB eller något dylikt och limpar med, Charlotte höjer dock upp med ytterligare ett omslag från Harju. Här kör jag lite o-ortodoxt och tar synen på det omslaget från Harju för jag tror att Charlotte också bara kommer att syna bakom vilket hon också gör, på det sättet kände jag i alla fall att jag hade någon form av implicita odds även om alla matematiker säkerligen pissar på mig efter det uttalandet. Det handlade mer om psykologi för mig än matematik, ok? :) Nåväl, floppen kommer K34 med två spader och jag jublar inombords, jag checkar och Charlotte checkar men Harju kan inte motstå att betta ut. Den här gången känner jag mig dock betydligt starkare så jag pushar efter en stunds stek, Harju ska inte få något gratis mer från mig. Charlotte viker och Harju viker efter en stunds stek men med mycket gnällande. Han kastar ur sig lite påhopp om att jag har AK och gjort en kall syn pre och så vidare och så vidare, jag kan inte annat än le och inse att han börjar tilta på mig...men han kommer ju att få sista ordet som alltid.

Inte alls lång tid efter får jag KTklöver som jag slår upp från UTG-position eller något dylikt, enda som synar är Harju och floppen kommer 9-hög med två klöver. Jag kommer återigen inte ihåg om jag checkar och han bettar eller om det var vice versa, ett bet med syn blir det i alla fall och turn kommer Kblank. Nu gör Harju ett CP-bet på 400 i en pott på över 5k så jag säger att det inte räcker och slår med 5k till, jag hinner knappt säga det innan han pushar och jag är inte sen med att vräka ur mig "Syn!". Jag reagerar delvis känslomässigt här eftersom jag insett att Harju är lite halvtilt på mig men samtidigt känner jag att vad han än har(nåja) så står jag mig nog rätt bra med färgdraget som backup. Tyvärr för mig visar han upp K9sp och har alltså turnat tvåparet, min oförmåga att få in några som helst former av drag håller dock i sig och rivern blankar. Nu är jag nere på runt 4k och känner mig helt tom, det gör lite ont att se Harju sitta och se djävulskt nöjd ut på andra sidan bordet men jag tror han är mest lättad över att jag inte drog ut honom för då hade han nog kreverat. Jag kör dock på stenhårt i ren frustration och lyckas väl dubbla upp en gång innan det hela tar slut med KJ mot QQ när floppen kommer KQx, bara att gratulera och lämna Köping därhän. Intressant turnering men med mindre rolig utveckling, jag påmindes dock om ett faktum som jag lyckats förtränga eftersom jag inte spelat på HPK på länge. Folket där tycker om när jag åker på pisk och helst så brutalt som möjligt.

Annars i pokerväg har jag spelat två SR i veckan och den första gick betydligt bättre än den andra även om det inte gav några pengar, jag lyckades bubbla i onsdagens turnering men jag var inte värd mer heller. Jag hade rejält med flyt längs vägen där jag bland annat vann med A4 mot A9 i ett läge och krossade ett par AA med KJspader eftersom jag fick runner-runner färg efter all-in på floppen. Tyvärr blir det ju dock alltid lite bittert när man stupar så nära succén, jag hade bra känsla i kroppen men sprang till slut in i AA med mina AQ. Bittert. I förra helgen körde jag ju även Bruksmästerskapen i Hallsta och utvecklingen i den turneringen var lika miserabel som den i Köping, jag hamnade på ett brutalt tufft bord med Ryssen, Harju, Kribba, Dawod m.fl. Jag led redan då av min katastrofala träffbild och oförmåga att få in drag så Dawod fick väl mina marker tillskänkta sig i omgångar då mina drag aldrig satt, i en hand hade jag både öppet stegdrag och färgdrag mot honom på turn men inte ens då gick det. En annan gång floppar jag triss med 53 när brädan kommer x33 men tyvärr sitter Dawod på T3 när allt åker in på turn, hux flux är jag nere på 4k som jag får försöka jobba upp. Nu sker ju ett smärre mirakel då jag faktiskt lyckas trippla mig rätt snabbt när jag drar in en stege med JT mot JJ och AK, till matpausen är jag uppe på startstack igen men jag blir inte långlivad den nyss nämnda pausen. Jag kommer inte ens ihåg hur det går till men ut åker jag, med huvudet före.

Nej, min pokerform är inte vad den borde vara just nu och jag fattar inte hur min oförmåga att få in drag har blivit så påtaglig, det är samma sak på nätet. Ingenting sitter, hur jag än försöker och när jag inte får andra spelbara händer blir det väldigt svårt. Jaja, det är väl halvkul med pokern ändå men det vore ju kul att klonka något snart för jag kan ju inte leva på min 17:e plats från SM hur länge som helst. Livemässigt är jag nere i en sinnessjuk svacka, senaste vinsten eller pengaplaceringen överhuvudtaget är väl från oktober någon gång. Skärpning krävs.

Utöver pokern har det som sagt inte funnits så mycket utrymme för annat än jobb, jag har dock förkovrat mig i Mats Alm-fallet och ämnar väl delge er en summering av detta historiska och absurda rättsfall. Allting känns bara helt ofattbart, Mats Alm vräker ur sig saga efter saga som bara han i sin sinnessjuka värld kan tro på. Jag tror ärligt killen gått i baklås och hamnat i en loop rent mentalt, han vet vad han har gjort men klarar inte av att erkänna det och håller fast vid sin fabel. Nu är det väl ett uppehåll i rättegången men det är nästan skrattretande att se honom, hur han påvisar ett oerhört selektivt minne och bara svarar "Ingen aning" när det blir för jobbigt. Jag kollade ju sent omsider på rekonstruktionsvideorna som polisen gjort där han får visa hur den påstådda kidnappningen av honom gått till och bara de filmerna i sig borde ju räcka för att få honom dömd för ingen människa som förlorat sin flickvän beter sig så. Han skojar och garvar och tar det hela som ett skämt, han beter sig nästan nedsättande mot poliserna som är med och visar även på en otroligt barnslig och naiv sida t.ex. när han ska visa i bakluckan hur det gick till när han skulle kissa. Han börjar för det första fråga om han ska ta fram snoppen hans på riktigt, det fattar väl alla att ingen är intresserad av hans skrynkliga åbäke...bara för att sedan simulera sitt kissande med orden "Ja, så höll jag flaskan så här och så...kiss kiss...ja...". Alltså seriöst...nej, jag får plöja igenom FUP:en och avvakta rättegången för att sedan summera hela det tragikomiska epos det här är på väg att bli.

I lördags var det lite partydags för första gången på länge och ett gäng glada festprissar infann sig hos mig, det blev inga avancerade övningar utan efter tre-fyra timmars musiklyssnande och pratande drog vi oss ned till BMB. I kön gör ju jag misstaget att anmärka lite på vaktens "ohyfsade" beteende av att släppa in några av oss men dra gränsen precis när jag och de andra kommer fram till repet. Allting helt klart på skoj men tror ni inte han börjar förhöra sig om det hela en stund senare, "Hade du något att anmärka på hur jag jobbar eller?" och suckandes inombords säger jag bara "Nej, för fan, du jobbar skitbra och jag hade absolut inget att anmärka om" för att lugna ner det hela. Som tur är har han väl inte ätit sina anabola ikväll för han lugnar ner sig och släpper in oss efter en stund, vi hittar snabbt till baren för lite påfyllning bara för att sedan traditionsenligt börja cirkulera. En hel del folk är det på stället men draget infinner sig aldrig för min del så jag drar mig hemåt en halvtimme innna stängning, mer eller mindre nykter.

Jag har inte hunnit med några filmer men har grindat lite TV-serier istället och nästan lyckats ta mig igenom andra säsongen av "Sons Of Anarchy", den serien kan rekommenderas ifall man gillade "The Shield". Det är lite av samma uppbyggnad även om det blir lite barnsligt mellan varven, dock bibehålls en bra röd tråd igenom serien och den ger en del minnesvärda moment. Jag kollade precis på fjärde avsnittet av "The Pacific" och jag vet inte om jag är så imponerad av den serien, visst anspelar den mer på krigets fasor än t.ex. "Band Of Brothers" men den berör inte mig. Jämförelsevis är ju "Generation Kill" i så fall betydligt mer djupgående och genomtänkt, där får man verkligen lära känna karaktärerna genom all dialog medan man i "The Pacific" bara ser dialogerna mest som något nödvändigt ont för att komma till nästa stridsscen. "Lost" fortsätter sin parad mot TV-klassikerna med en nästintill perfekt sista säsong, jag känner mig så tillfreds efter varje avsnitt att det nästan är obeskrivligt. Allting knyts ihop på ett oförklarligt sätt trots att det hela tiden rör sig om parallella verkligheter och annat som borde röra till det men de lyckas bibehålla fokus och leverera. Världsklass helt enkelt.

Nej, nu måste jag nog dra iväg och inhandla en vikingkebab innan kvällens Gears Of War 2-slakt, jag börjar mitt nya liv någon annan gång(även om Björnön börjat locka nu när snön smält).