All is not well...

Jag har inga roliga dagar alls nu, min kära livskamrat sedan 10 år tillbaka mår inte bra alls. Minttu hämtades hem i söndags från mor och far då hon varit där på grund av min tjänsteresa, väl hemma dröjer det inte länge förrän hon chockar mig. Jag sitter och spelar xbox i godan ro medan jag ser i ögonvrån hur hon sprattlar till på divanen, börjar klösa som attan mot soffan och ramlar ned mellan soffan och elementet. Jag tror att hon fått något busryck och börjar skälla på henne bara för att hur det intensiva klösandet fortsätter, jag börjar inse att allt inte är som det ska. Jag springer fram och ser hur hon bara ligger där sparkandes och fräsandes, hon har tydligen fått någon form av krampanfall.

Jag drar fram henne på golvet där hon fortsätter att sprattla en stund innan hon till slut lugnar ned sig, min puls är dock hög då jag inte fattar någonting. Hon kvicknar till sakteliga men är riktigt frånvarande en bra stund, när jag själv också förstått vad som hänt slänger jag mig på telefon och ringer upp veterinären. Där får jag dock beskedet att avvakta då det är svårt att säga vad det beror på och att kön på akuten där är lång, katten är också tråkigt nog oförsäkrad så det skulle innebära rätt rejäl utgiftspost att få ett utlåtande i den sena timmen. Jag litar på doktorn och inväntar nästa dag...

Jag väljer att jobba hemifrån för att kunna övervaka henne på måndagen men det blir ingen rolig dag, hon får en form av saliveringsanfall varannan timme typ. Hon stannar liksom upp, börjar gläfsa i luften samtidigt som det kommer stora klumpar av saliv ur munnen. Efter 10-15 sekunder är det slut på de spasmerna men då är hn fortsatt frånvarande rent mentalt, det är som att stirra in i döda ögon men efter ytterligare 30 sekunder är hon sig själv igen. Jag ringer veterinärerna ett par gånger under dagen men får fortsatt rådet att avvakta, när jag vaknar imorse känner jag dock på pälsen att hon är blöt av urin och då hon dränkte sig själv i det när hon hade det första krampanfallet förstår jag att hon fått ett till.

Blir en ledig dag från jobbet och ilfart till veterinären för akut undersökning, den fysiska undersökningen ger inget så blodprov ska tas. Det är här det otroligt jobbiga för mig börjar då hon är riktigt anti sprutor, till slut krävs det tre sköterskor och en form av väska för att få bukt på henne men hon skriker så att det ekar i sjukhusets korridorer. Skriken skär också öppna sår i mitt hjärta... Efter det får vi vänta en dryg timme på provresultaten men inte de heller visar på något konstigt så då återstår bara hjärnan som felkälla, där skulle det behövas en magnetröntgen men då den går på 10k plus att de ändå inte skulle rekommendera operation på en så pass gammal(10 år) katt så går det alternativet bort.

Jag får i alla fall recept på antibiotika och antiepileptiskt att prova, fungerar inte något av detta finns det tyvärr bara en väg kvar. Innan vi får lämna sjukhuset vill de dock ge henne lite vätska då hon är uttorkad, jag vill nästan inte ens tillåta det då jag vet vad som väntar men de insisterar så det blir samma visa igen med väskan och de hjärtskärande skrien. Jag är grinfärdig där och då. Efter det letar vi oss äntligen hemåt och en utmattad Minttu får vila ut i sin bur, väl hemma visar det sig tyvärr att besöket inte direkt var positivt för hennes hälsa. Nu har saliveringsanfallen intensifierats och nu får hon typ tre i timmen eller något, känns inte alls bra.

Så här ligger jag i soffan och känner mig totalt maktlös, jag vill hjälpa men kan inget göra. Jag får ge henne medicinen och hoppas på att den ger effekt men jag tror hon drar tunt för att tala pokerspråk, hennes beteende vittnar om en sinnesförvirring som inte funnits där förut. Det sköna i kråksången är att hon inte verkar ha ont i alla fall, hon verkar totalt omedveten om de här anfallen hon har och aptiten är det inget fel på heller. Riktigt jobbigt för mig att bara sitta vid sidan dock, har ramlat ned en och annan tår under de här dagarna. Är det så här det ska sluta för min vapendragare i vått och torrt? Stackars Minttu.