Som jag tidigare meddelat ägde AOPW rum i helgen, en mysig turnering som hålls på ett hotell där det liksom blir lite intimt och gemytligt då övernattning nästintill är obligatorisk då det är ett tvådagarsevent. Jag lyckades ju finalbordsbubbla förra gången motstvarande turneringen körde så revanschlusten var stor och revansch skulle jag få även om jag ändå blev uppiskad på läktaren till slut...
Jag bör redan nu säga att den här turneringen är lätt den största mentala pärs jag varit med om i pokerväg, efter lördagens spel var jag ett vrak psykiskt då svängningarna varit brutalare än någonsin samtidigt som sinnet varit en aning svajigt vilket innebar att jag växlade från utåtriktad och social till inåtriktad och bitter gång efter annan. Det i kombinationen med fokusen på spelet gjorde att jag var en urkramad trasa sent på lördagsnatten men låt oss inte gå händelserna i förväg, vi tar det från början.
Det initiala bord som jag hamnar vid känns rätt ruggigt då motståndarna är namnkunniga i form av Wulffen, Struten, Josef och Mats. Alla luriga lirare som jag fick se upp med men jag fick en bra start när jag rivrar nötstegen med T8 mot Bosse när han har en åtta och brädan ligger 5769x, bygger på 50% på stacken efter bara 20 minuters spel. Efter det är det bara en riktning på stapeln och det är uppåt, jag har ett bra kortsnitt och en bra träffbild så jag plockar ut person efter person. Josef floppar jag triss mot med A5 när han har AK och floppen kommer 55K, Osamma slår jag ut med 34ru när jag turnar flushen samtidigt som han träffar A med sin AK. Jag slår också ut Bosse även om jag inte kommer ihåg exakt hur, livet leker där och än så länge är de mer jobbiga delarna av dagarna avlägsna.
Efter en stund kommer dock dagens första misstag, jag får QQ i BB och Sudden(en duktig lirare) höjer upp från knappen till 3xBB så jag väljer att slå upp det till 8xBB med ca 170BB i stacken. Sudden som har 100BB slår upp det till 40BB och nu börjar jag bli riktigt sned, vad ska han liksom ha? Jag vet ju att det inte är många händer han gör så med men på något stört sätt får jag för mig att jag måste leka Allan så jag ställer honom allin och han instasynar med AA. Verdammt. Brädan hjälper inte mig och min uppåtgående spiral får ett abrupt avbrott och jag faller till helvetets eldar istället. Luvan åker på och jag är så tiltad att jag nästan skakar, förbannad på mig själv över min oförmåga att vika damerna.
Efter det är jag självmordsbenägen och kör på furiöst, tänker att antingen donkar jag mig tillbaka in i matchen eller så får jag åka hem i alla fall. Peder har kommit till bordet och jag börjar min bärsärkagång med att dubbla upp hans shortstack ett par gånger tills han får en rätt respektabel stack, det stoppar dock inte mig från att till slut syna en allin från honom igen med QTkl, han har AQ och jag drar tunt. Han träffar A på floppen, turn ger K och rivern J. Ship it som man brukar säga. Nejdå, spelar som en idiot och hade förtjänat att förlora den handen, då hade jag bara haft runt 15BB kvar och sagan hade varit alles. Nu får jag den rebounden jag behöver för att orka samla kraft igen, jag börjar bygga stack och är snart tillbaka där jag var innan QQ-handen.
Mitt mentala tillstånd är dock inte direkt hälsosamt efter den rannsakningen av mig själv så luvan åker på och av i jämn takt till de fram- och motgångar jag har, jag tappar lite här och vinner lite där så stacken pendlar mellan 100k-150k hela tiden tills jag hamnar i en tung batalj mot Sandra Bo mot dagens slut. Hon har förfriskat sig lite och har därmed tappat en aning av sin känsla för spelet samtidigt som hon är mäkta irriterad på mig för att jag låst in mig in i min luva där jag sitter och tjurar, det blir liksom personligt. Jag har även kört stenhårt mot henne och fått henne att vika ett par händer där hon antagligen ledde, vi har rätt m ycket historik sedan tidigare som kryddar anrättningen ytterligare.
Nåväl, hon är lagom lack på mig och jag är lite smålack på henne efter en onödig kommentar hon fällt i ett tidigare skede så alla förutsättningar finns för en drabbning. Den kommer när det är foldat till henne i SB och jag hittar ATo i BB, hon höjer programenligt upp och jag synar bara. Floppen kommer A47 eller något dylikt, hon bettar ut och jag höjer upp varpå hon ställer med instasyn från mig. Hon har A5 och en blank turn och river senare är hon ute och min stack är uppe i runt 300k och strax efteråt avslutas dag 2 med åtta spelare kvar, jag är i ledning med 302k där tvåan har 145k typ och totalt sett har jag 30% av markerna. Kunde knappast vara bättre va?
Efter att ha softat lite under kvällen för att sedan försöka hitta sängen i hyfsat god tid är det dags för dag två på söndagen och jag är taggad, är dock helt inställd på att ta det lugnt och inte förhasta mig då jag sitter i en skön sits. Spelet kör igång och jag får en riktigt bra position då jag har de tre bästa spelarna vid bordet i rad innan mig, jag kan väldigt behagligt bara se på när de vevar och kan verkligen välja mina tillfällen att bli involverad. En lite småtomtig yngling dubblar tidigt genom att få in det med A9hj mot Chrilles AQ på en A-hög flopp med två hjärter, turn kommer en nia och Chrille är rejält skadeskjuten vilket jag är rätt glad åt ur ett spelmässigt perspektiv då han är en av de tuffare motståndarna.
Just Chrille ska ge mig första njurslaget när jag jobbat upp min stack till runt 340k med blinds på 1,2k/2,4k, jag hittar AA på BB och myser när han höjer från knappen. Jag funderar ett tag på att slå om men vill inte tappa honom så jag synar bara, han är så kreativ i sitt spel att han kan lätt trassla in sig bara han hittar någon träff. Floppen kommer KT2 rainbow och jag checkar, tyvärr checkar han bakom och turn kommer 9. Nu kan jag inte vara passiv längre så jag slänger ut ett bet, han synar och river kommer 2 som känns perfekt för mig för ifall han har KT så dog den precis. Jag bettar ut igen varpå han ställer, känns ju inte riktigt bra men är ganska förvissad om att jag har honom så jag synar. Han visar upp QJ, blir obeskrivligt tiltad och slår näven i min stack i ren frustration. Jag tappar 60k av stacken och mer ska det bli...
Handen efter får jag AJsp på SB och den tomtiga spelaren som jag nämnde ovan höjer upp från mittposition med fold till mig, jag vill inte överspela min hand men vill samtidigt inte släppa den så jag synar bara. Vi får se floppen JJ6 och jag bara myser, jag checkar ointresserat och han checkar bakom. Turn kommer 7 och nu känner jag att jag måste betta, skönt nog synar han och rivern kommer en till synes harmlös 9:a. Jag bettar igen varpå han slår om, nu börjar ju jag fundera vad det hela handlar om men kan inte se vad jag är slagen så jag sätter honom allin. Nu börjar han steka och tänka högt, han radar upp händer han tror jag har och när han spekulerar om jag har kåk inser jag att han inte har det och då återstår ju bara Jx som trolig hand. När synen väl kommer från honom är jag segerviss och slänger upp min AJ bara för att få se honom vika upp T8! Ofattbart, ytterligare 130k åker från min stack och jag är gråtfärdig. Där och då är jag så tiltad att mina händer skakar, jag är krossad rent mentalt och inser att det som inte fick hända är på väg att hända.
Inte ens luvan hjälper den här gången utan jag kämpar med att försöka hitta sista spillran av vett i mitt huvud, försöker besinna mig från att slänga mig över bordet och mosa sönder T8-killen i rent ursinne men det är ju självklart bara ledsamheten över att det blivit som det blivit som genererar den känslan så det finns ju ingen verklighetsförankring. Jag kämpar apatiskt på och lyckas bygga lite stack innan sista knivhugget kommer, samma yngling som hade T8 höjer upp efter att jag limpat med J9kl och jag tar synen. Floppen kommer J-hög och jag bettar ut, han slår om och jag ställer varpå han steker ovanligt länge då det visar sig att han har KK som borde vara instasyn i det läget. Till slut hittar han alltså dock synen och en blank turn och river senare har jag bara smulor kvar, de åker in någon hand senare varpå det hela är slut. Antiklimax har aldrig varit mer väldefinierat än nu, jag är redo att fronta med en långtradare på väg hem...så dåligt mår jag.
En av de allra värsta känslorna jag kan ha efter att ha spelat en turnering och gått långt men inte ändra fram är när jag anser mig vara (mycket) bättre än de som är kvar, den här gången var det två spelare av de fem kvar som jag ansåg vara duktig och på samma nivå som mig. De andra bestod av två TAGs och en tomte kändes det som, nu låter jag hård men det är ändå den uppfattningen jag hade och har. Till slut blir det Chrille som vinner och han lyckas bl a slå ut den andra duktiga killen(Sudden) med Q3 mot AQ efter att ha fått in det på en Q-hög flopp, det är väl om något ett perfekt exempel på att det gäller att ha marginalerna på sin sida även fast man gör ett kapitalt misstag. Jag hoppades ju på att jag skulle få en karmamässig revansch på den tomtiga liraren när jag får in det med mina J9 mot hans KK men som alla vet finns det ingen rättvisa i poker...
Ni märker att jag fortfarande är bitter men jag vet att jag spelade riktigt bra och att många anser mig vara riktigt jobbig att möta, en av de mer värmande sakerna under helgen var när just den nyss nämnda Sudden efter första dagen spel gav mig oväntat beröm. Vi satt och la våra marker i påsar efter att spelet avslutats när han helt ur det blå säger att han verkligen var imponerad av mitt spel under dagen, att han tycker att jag är riktigt bra på att spela. Detta från en människa jag aldrig pratat med förr och som jag möter i spel för första gången... det tog, fast på ett positivt sätt då.
Nej, efter att ha skrivit det här inlägget känner jag väl att jag kan så smått börja släppa den här helveteshelgen även om bitterheten fortfarande finns kvar, jag hade ju kanske inte förväntat mig att vinna trots det goda läget jag hade men en topptre-placering tycker jag att jag i alla fall var förtjänt av. Det är ju dock lite som det alltid är, being Koivu är inte lätt.
I morse höll det på att gå åt helvete på annat sätt, jag har inte hunnit byta till vinterdäck än och färden till jobbet blev bara värre och värre då snöfallet tilltog ju närmare arbetet jag kom. Nästan framme vid jobbet försöker jag ta en kurva efter en järnvägsövergång men inget händer utan jag bara glider rakt fram, efter frenetiskt pumpande av bromsen och rattande får jag till slut stopp på bilen några decimeter från diket men jag har hunnit att plocka en orange vägmarkeringspinne på vägen dit. Jag slirar mig desperat till jobbet och bävar för hemfärden, den blir nästan inte ens av till en början då jag inte kommer loss från parkeringen. En plogning senare kan jag dock sakta men säkert ta mig framåt för att sedan krypköra hem genom ett vedervärdigt halt väglag, jag är glad över att fortfarande vara vid liv och ligga välbehållen i soffan.
Ikväll blir det mitt första SM-event då jag ska köra deepstacken på PS, ska bli kul även om min kärlek till pokern är en aning stukad efter helgens äventyr och där jag i det mörkaste ögonblicket på allvar funderade på att ge upp skiten en gång för alla. Dock är jag ju inte bättre än att jag som en guldfisk letar mig tillbaka till eländet frivilligt, måste vara mentalt störd på riktigt. Helgens arrangemang var ju dock som vanligt bra genomfört och det är alltid trevligt att träffa alla härliga människor, även fast de pippar en sönder och samman vid borden. Nu är det skönt nog slut på större liveturneringar i det här området för ett tag så jag kan vila mina livenerver i alla fall, har varit lite väl mycket dramatik på den fronten på sistone...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar