Metaltown FTW!!!

Huden ömmar röd från solens heta och goa strålar, själen slickar sina sår efter lite nekanden och plånboken gapar tom men trots alla dessa blessyrer finns det bara en sak att säga:

Metaltown fucking rules.

Så sköna och underbara dagar som jag haft nu var det länge sedan jag haft och förut har jag bara garvat åt dom som kallat Göteborg för Sveriges framsida men nu är jag beredd att hålla med, Stockholm can go and fuck itself. Det är ju som att komma till en helt annan planet där attityden och människorna andas humanism och välvilja istället för kalla och egoistiska Stockholm. Låt oss ännu en gång dock ta allting i rätt ordning, vi börjar med fredagen:

Avfärd sker 09.00 från Västerås då målet är att hinna fram till Dead By Aprils spelning som börjar 13.30, vi trycker på så gott det går tvärsöver landet och otroligt nog sker hela ditresan utan några som helst incidenter. Vi har bara några snabba stopp för både tömning och påfyllning av vätska, runt Mariestad börjar vi dock tappa hoppet om att hinna i tid men när klockan är typ 13.20 är vi på hotellet. Efter en snabb incheckning och dumpning av bilen i deras garage tar vi sikte på Frihamnen men Götet-amatörer som vi är tar det en stund innan vi fattar vilken spårvagn vi ska ta och var vi ska kliva av. Väl vid festivalområdet möts vi av monsterkön från helvetet och vi tappar tron om att ens komma in inom två timmar men chansar med en fuling, vi ser nämligen att det är någon form av sidoingång vid huvudentrén och till den är kön bara en promille av huvudkön. Vi inser att vi antagligen är fucked men när vi väl kommer fram till sidoentrén informeras vi om att den bara är för typ ackrediterade gäster samtidigt som vi anvisas till huvudentrén. Det fina i kråksången är att vi alltså är framme vid entrégränsen och kan lite fint glida in via huvudentrén varpå vi precis tjänat typ två stekande timmar i solen. Väl inne byter vi snabbt till oss varsina armband istället för de vanliga biljetter vi kommit in med, i bakgrunden hör vi att Dead By April kör för fulla muggar så vi skyndar oss dit och hinner beskåda två låtar innan de lägger ner. Jag hinner inte direkt få någon uppfattning om dom utan försöker bara ta in vädret, festivalen och hela kitet under den tiden...

Vi bestämmer oss att ta oss tillbaka till hotellet för att fräscha upp oss och hitta något att äta, vi väljer dock det sistnämnda först och hamnar på restaurangen Dubliners i centrum där vi avnjuter lite köttbitar i det grymma vädret samtidigt som vi påbörjar ett behagligt alkoholintag. Vi jobbar dock under stress eftersom vi vill hinna tillbaka till festivalen till 17.30 då Meshuggah kör igång så vi avslutar ätandet rätt snabbt för att sedan ta oss till närmsta Systembolag för lite spritinförskaffning. För egen del blir det sju Baccardi Breezers som stjälps i på en dryg timme samtidigt som vi tar oss till hotellet och gör oss iordning för färd till festivalen igen. Vi kommer iväg hyfsat i tid och lyckas faktiskt bara missa tio minuter av Meshuggah men återigen är jag inte riktigt med i matchen då stressen och värmen satt mig halvt ur spel. Det här var ju första festivalen för mig så det kändes som att jag hade fullt upp med att bara registrera hela grejen, spana in allt folk och njuta i största allmänhet. Direkt efteråt kör Children Of Bodom som vi kollar några låtar av innan vi tycker att det inte är någon höjdare så vi drar oss till ett öltält i närheten, här börjar kvällen urarta så smått då den ena efter den andra cidern/vinbägaren sänks i värmen. Jag är väl dock den som är mest med i matchen och letar mig ut för att kolla på Volbeat en stund, det är bra drag på deras konsert och folket lever med. Efter en stund tar jag mig dock tillbaka till öltältet för att leta reda på polarna, de är i full färd med att bli apfulla och att prata sönder alla festivalbesökarna. Som tur är har de dock börjat prata med några tjejer som jag spanat in redan tidigare så jag tar tillfället i akt och glider fram för att prata med dom, de är supersöta och supertrevliga men tydligen mer än lovligt lacka på en av polarna. Jag försöker så gott jag kan att hålla konversationen levande och det känns bra då jag nästintill har charmat dom(känns det som) innan de flyr fältet på grund av polaren och kallar honom för idiot. Tack för det. Halvt förstörd drar jag från tältet och inser att jag missat hela Disturbed-konserten på grund av min involvering med flickorna men Slipknot hinner jag till även om jag inte registrerar allt på grund av en viss grad av onykterhet. Bitter över flickdebaclet bestämmer jag mig för att ta mig så långt det bara går i publikhavet för en gångs skull, jag trycker på och är väl på väg att åka på spö ett antal gånger men lyckas behålla både balansen och medvetandet trots hårda tag därinne. Slipknot öser på som vanligt och är så jävla bra som bara de kan vara så när deras sista toner klingar ut är det ändå med ett leende jag börjar vandra ut från festivalområdet...

Nu börjar dock nästa problem, att lokalisera de båda polarna och det går inte bra alls utan jag tröttnar till slut och kliver på spårvagnen för färd mot hotellet. Döm min förvåning när jag helt plötsligt upptäcker en av polarna en halvmeter ifrån mig pratandes med några Avesta-grabbar, lyckan är total och vi bestämmer oss för att tillsammans med Avesta-grabbarna dra ut på stan. När vi väl klivit av tåget börjar dock polaren balla ur lite och vi lyckas tappa bort honom under promenaden från spårvagnen till hotellet, det bör tilläggas att vi snackar om två kvarters promenad. Det sista jag ser av honom är att han försöker ta en taxi till Västerås och just den polaren hade en helkväll då han tydligen hamnat i en liten diskussion med Hells Angels vice president också bland annat...Nåväl, jag tar upp Avesta-grabbarna till vårt rum där vi dricker lite ur minibaren som uppladdning inför utgången, under tiden försöker jag styra en av polarna till rummet men han är helt väck och som det visar sig till slut på helt fel hotell. Vi lyckas dock lokalisera honom utanför vårt hotell till slut så vi börjar vår vandring mot Sticky Fingers, den mytomspunna hårdrocksklubben men ännu en gång avviker han och vi tappar bort honom halvvägs till klubben. Ensam fortsätter jag med Avesta-grabbarna och till slut hittar vi till klubben, vi hinner precis in för att se avslutet på något coveruppträdande av ett liveband och efter att ha blivit bjuden på en drink av de nyfunna vännerna iakttar jag dom i deras black jack-spel en stund innan jag smiter från hela bygget när de båda går på toa samtidigt. Jag kände bara att jag inte orkade längre utan ville tillbaka till mina ursprungliga polare, jag vandrar genom ett nattligt Göteborg och är väldigt förvånad att jag överhuvudtaget hittar tillbaka till hotellet. På vägen ringer telefonen och jag får en McD-beställning som jag avklarar på vägen innan jag till slut snubblar in på hotellet, båda polarna har hittat tillbaka till rummet och efter att ha avnjutit de kulinariska läckerheterna däckar vi trötta men glada i våra sängar.

Nästa dag påbörjas med en fin hotellfrukost innan vi går och lägger oss en stund till innan utcheckningen görs, vi bestämmer oss för att hänga på stan en stund innan vi tar oss tillbaka till festivalen. Siktet är inställt på att ta oss dit till All That Remains spelning som börjar 16.30 och efter att ha hängt runt på stan en timme hittar vi tillbaka till samma restaurang som dagen innan d.v.s. Dubliners där vi intar ännu en mäktig lunch och jag själv trycker i mig en 225 grams hamburgare. Värmen är härlig men krävande och solbrännan börjar bli den klassiskt finska varianten av grisrosa, efter en stund är jag tvungen att sätta mig i skuggan för att palla överhuvudtaget. Efter lunchen glider vi omkring i ytterligare en timme på stan innan vi tar spårvagnen till frihamnen igen, trots min oro att vi inte ska hinna kommer vi fram med en halvtimme tillgodo. Jag är lite småbitter fortfarande efter mitt tapp av flickorna kvällen innan och mina förhoppningar är att stöta på dom igen under dagen för att kunna se ifall det var så bra som jag trodde att det var. Nåväl, All That Remains kör en stenhård konsert där manglet inte vet några gränser och sångaren uttrycker en lika stor tagenhet över konsterten som publiken ger uttryck för. De kör i 45 minuter och avslutar med monstret "This Calling" där bandet tagit med en svensk tjej som får sjunga refrängen, sångaren hade tydligen snubblat på ett YouTube-klipp med henne som han blev så imponerad av att hon fick hänga på. Hon sköter sig bra och det blir en fin avslutning på andra dagens första konsert...

Hennes YouTube-variant:



Hennes uppträdande på Metaltown 2009:



Efter det var det Girugämesh som stod på schemat och de lät precis som på skiva, otroligt tight och bra drag inne i Close Up-tältet även om inte polarna mina var lika begeistrade. De körde i 45 min och jag kände igen varenda låt efter min otroliga pluggning av dom den senaste månaden, de höll ihop setet bra och öste på som fan på scen. Mellansnacket var ungefär i stil med "Are you crazy?", "Are you happy?" och "ARE YOU CRAZY!?!?" för det var i princip det de klarade av men vad spelar det för roll när musiken står för talandet. Direkt efter körde Mustasch igång på en annan scen så det vara bara att ta sig dit för att lyssna på dom en stund men det kändes inte så upphetsande så det blev öltältet igen, alkoholfritt för mig dock eftersom jag var the designated driver. Efter en stund inne på öltältsområdet får vi sällskap av ett gäng Arvika-bor som vi blir rätt tjenis med, det är två par som tagit sig dit och värmländskan flödar fett. Ännu en stund senare får vi sällskap av en depressiv ångest-metallare som sabbar stämningen lite vid bordet och en av mina polare flyger nästan på honom av irritation men jag lyckas avstyra det lite snyggt innan vi drar vidare. Under vistelsen i tältet har jag dock sprungit på flickorna från dagen innan och om jag på något underligt sätt trott att jag faktiskt hade något på g krossas de drömmarna brutalt, den som var mest intressant av dom står med ryggen mot mig när jag pratar med dom och den andre visar inget större intresse av att hålla konversationen vid liv. Jag inser att slaget är förlorat och tackar för mig innan det blir alldeles för pinsamt... Någonstans mellan varven hinner jag lyssna några låtar av Opeth också men känner mig lite för rastlös så jag söker mig ganska snabbt tillbaka till mina polare...

Vi letar oss ut för att kolla in Dir En Grey och de ska ju tydligen vara lika ösiga som t.ex. Slipknot och nog fan öser de på, det känns inte som att det är några som helst avbrott i manglet men det är riktigt bra drag så det gör inte så mycket. Jag och ena polaren står tillsammans med Arvika-folket och diggar en stund innan vi ger oss av till öltält som ligger i anslutning till den stora scenen där Manson ska avsluta festivalen. Efter att ha stått där ett tag och hinkat kör herr Marilyn igång och det blir en enda stor gäspning och besvikelse, det var väl tredje gången jag såg honom och det här var den klart sämsta spelningen av dessa. Han känns bara ännu mer som en poser och att musiken verkligen fått hamna i en andra sits jämfört med imagen, han larvar sig med en massa folk som ska springa och serva honom mellan låtarna och under låtarna åmar han sig bara på alla upptänkliga sätt. Jag och den ena polaren tackar för oss redan innan konserten är slut för det är verkligen så kasst och drar iväg för att hitta den andre stupfulla polaren, som tur är springer vi på honom rätt snart så vi kan börja röra oss mot hotellet för att hämta ut bilen och börja hemfärden. På väg ut möter jag dock återigen den primära av flickorna som nämnts ovan, hon står uppenbarligen och väntar på sin kompis och jag kommer gående rakt mot henne. Tror ni att jag får ett leende av henne? En blick? Någonting? Nej, hon låtsas att hon inte ser mig trots att jag passerar leende precis framför näsan på henne och ännu en gång fattar jag ingenting. Jag vet att jag inte gjorde bort mig kvällen innan även om jag inte kommer ihåg exakt allt jag sa, det jag däremot kommer ihåg var att jag berömde henne för att hon inte såg ut att vara så gammal som hon var(31) och att anledning till att jag spanat in henne(hon hade sett det redan innan) var att hon utstrålade en äkthet som stod ut i massorna. Är det negativt på något sätt någonstans? Nej, tänkte väl det men nog blir jag påpissad ändå...

Nåväl, vi tar oss till spårvagnarna igen efter lite om och men då den ena polaren måste nästintill ledas fram men allt går väl så långt. Väl på hotellet kliver jag direkt till receptionen och säger att vi vill ha vår bil framkörd varpå polarna kliver in i hotellbaren och beställer grejer. What the fuck, liksom. Asförbannad kliver jag ut för att ta hand om min bil varpå jag ringer och skäller ut dom rejält för det respektlösa beteendet, vi skulle ju åka hem på en gång och eftersom jag offrat mig som chaufför tycker jag att de får foga sig i det enda kravet jag hade: att vi börjar åka hemåt så fort det går. Efter tio minuter lommar de ut och vi kan äntligen börja åka hemåt, jag är fortfarande småförbannad men är ju inte så långsint samtidigt som det inte tar så lång stund förrän båda sover så det blir tyst i bilen. På väg ut från Göteborg lyssnar jag i ett svagt ögonblick på den fullaste polarens körråd och vi får ta en extra sväng innan vi hittar ut, därefter går resan bra fram tills Skara där GPS:en börjar jävlas. Jag har haft på den för säkerhets skull eftersom jag känner mig rätt trött och kan behöva påminnas vilken väg jag ska ta ibland, dock lurar den mig att jag har åkt fel väg strax efter Skara varpå jag vänder för att backtracka innan jag inser att jag faktiskt var på väg åt rätt håll. Efter det stänger jag av den även om det tvingar mig att vara skärpt på alla trafikkameror som den annars skulle tipsa om i god tid, resten av resan går dock bra och efter en tankning i Mariestad och en snabb bensträckare i Arboga är vi hemma runt 05.00 på morgonen. Totalt slut stupar jag i säng och sover mest hela söndagen...

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera några saker:

- Göteborg är nöten som stad, Stockholm är bara ett kallt och egoistiskt ghetto i jämförelse då hela Götet andas en helt annan avslappnad attityd och folket känns trevligare.
- Vädret gjorde nog att festivalen höjde sig ännu ett snäpp, tack solen.
- Festival är asgrymt och Metaltown lär det bli nästa år också, så jävla kul och så jävla stimulerande med alla intryck
- Nästa gång ska jag ta med solkräm för mina armar är inte snygga just nu och ansiktet ser ut som att jag blivit utsatt för en väldigt lokalt högtryck
- Alla brudar kan dra åt helvete(jag bitter? Nej inte alls...)

Snabbrecension av de band jag såg:

Dead By April: ? (såg för lite)
Meshuggah: R R R (vanligt mangel)
Children Of Bodom: R R R (inget märkvärdigt men bra ändå)
Volbeat: R R R R (ljudet var bra och draget likväl)
Slipknot: R R R R R (det jag kommer ihåg var asbra)

All That Remains: R R R R (asgrymt ös)
Girugämesh: R R R R (de galna japanerna levererar)
Mustasch: R R R (lite för allmänt för att kittla på allvar)
Opeth: R R R (kändes lite för avslaget och för mycket musiker-fokus)
Dir En Grey: R R R R (förvånansvärt bra drag och helt klart något som ska kollas upp)
Marilyn Manson: R (Riktigt jävla dåligt och värdelös avslutning)

Generellt sett måste jag säga att ljudet var förvånansvärt bra, mina tidigare erfarenheter av utomhuskonserter hade inte gett någon mersmak för den formen av uppträdanden men här hade teknikerna verkligen gjort sitt jobb. Totalt sett får festivalen betyget R R R R R då det inte gick att klaga på någonting, allt flöt på från logistik till bandens leverering av musiken enligt schemorna. All cred åt arrangörerna för ett väldigt lyckat evenemang och jag tror inte att det är särskilt osannolikt att vi dyker upp även nästa år.

Metaltown <3.

Nu sitter jag här lite deprimerad faktiskt, det känns lite som att vara känslomässigt bakis efter några så underbara och av intryck fulla dagar. Kroppen är bränd av solen och själen av förvirring, det jag nämnt tidigare om att jag bäddat uselt för mig själv även på hemmaplan börjar ta ut sin känslomässiga rätt också. Jag tror jag är tvungen att kapa det nu innan jag dras djupare in i skiten, det börjar redan göra ont och ändå är det knappt i sin linda än. Jag är nog skapt fel då jag på något sätt inbillar mig saker och ting eftersom folk aldrig agerar så som jag tror att de ska agera, jag vet inte hur många flickor och kompisar som jag blivit besviken på genom åren. Jag vet inte om jag lever i någon romantiserad och för naiv värld själv eftersom det aldrig slår fel, det kommer alltid smällar när jag anar det som minst och jag börjar bli innerligt trött på det. Ändå får jag alltid höra att jag är den snälla, mysiga och schyssta killen men hur mycket verkar det vara värt? Inte ett piss när det väl kommer till kritan utan istället blir jag utnyttjad och påpissad eftersom mitt hjärta verkar vara större än vad som är bra för mig. Nej, jag har funderat på det ett bra tag och jag tror det är dags snart, dags för mig att bli en jävla bad boy som går in för att trycka ner folk istället. Det verkar vara den enda rätt medicinen för jag orkar inte fortsätta att bara ge och ge och aldrig få något...jag bitter? Som fan.

Aj vad det bränner på armarna, fuck.