On a deeper level...

Att vakna på morgnarna numera är ju som att känna sig omfamnad av mörkrets furste, det svarta som omger en är tjockare än vad blicken förmår att hantera och jag famlar oftast runt en redig stund innan sinnena åter för mig till det vakna tillstånd som behövs för att kunna fullgöra ett normalgott leverne. Det är inte bara en gång som jag nästintill somnat vid ratten på väg till jobbet, det är bara ett ivrigt blinkande och några flator till kinderna som håller mig från att stifta närmare bekantskap med undervegetationen i dikena. Jag brukar stolt proklamera min kärlek för denna mörka årstid vi kallar hösten men på senare år är den tröttheten som överöst mig nästintill övermäktig, jag har intagit en zombie-mode där minimal energiåtgång varit det primära i varje situation. Utifrån detta perspektiv var det därför extra skönt att höra från en kollega idag att jag såg pigg ut, speciellt när jag inte direkt känner att det epitet är passande men även om han ljög eller ironiserade så ser jag det som sanning och kan därmed uthämta en extra energi dos ur det hela.

Helgen sprang förbi snabbare än Usain Bolt och jag var väl hans antites då jag inte rörde många fenor, efter ett otal helger med späckat schema och väldigt få kvalitativa sömntimmar valde jag nu att fokusera på lite själslig och kroppslig återhämtning varför filmer, TV-serier och lite xboxande utgjorde mitt huvudsakliga sällskap under helgens gång. Enda pokern jag mäktade med att hänge mig åt var ett stycke Långlördag samt Djuping på lördagen men efter att ha dräpt en flaska Molina under loppets gång var väl vare sig sinnena eller intresset på allra högsta nivå, jag lyckades dock hanka mig fram helt ok tills jag några timmar in i Långlördag får KK och ser en Q-hög flopp tillsammans med en motspelare. Efter lite bettande hittar vi till turn där en möjlig stege kan skapas med en sketen tia på hand, även här blir det bombande från varsitt håll med slutresultatet att allt åker in. Jag får dock inte se en väntad tia utan killen har hittat QQ och floppat ut mig å det grövsta, bara bocka och buga samt ta mina sista sura marker och kasta bort dessa någon pott senare. Being Koivu.

På det personliga planet börjar jag hitta tillbaka till någon form av styrka och hängivenhet igen, efter en alltför lång period av vältrande i dy och någon form av dystrare kontemplerande börjar jag återigen inse att ensam är stark. Det bränns broar kring mig som om jag vore mitt i kampen om Rhen under andra världskriget men som tur är är jag inte uppe mot någon mustaschprydd herre utan den värsta motståndaren i det här fallet är nog en kille med mer heltäckande och mindre välansat ansiktshår, nämligen jag själv. Jag har ju en tendens att lägga in mer i vardagliga ting än vad de flesta uppenbarligen gör men det är mest för att jag vill optimera varje vardagsögonblick till att ge mig det absolut maximala som det bara kan, det innebär att jag kan se relationer som väldigt viktiga då jag lever för samverkan med min omgivning. Däri uppstår en viss problematik när jag förväntar mig mer från personerna runtomkring mig än vad de förstår eller är beredda att ge, besvikelserna blir mindre omfattande för varje omgång så jag blir inte lika bestört eller ledsen längre. Jag är väl härdad som cyniker skulle säga, mer klarsynt skulle jag vilja påstå. Jag vet att de personer som är beredda att ge mig sitt allt har exakt detsamma att vänta sig tillbaka kryddad med en lite exceptionell personlighet samt en värme och omtanke som är på riktigt, problemet är bara att jag är rätt lagom trött på att för lättvindigt erbjuda detta till kreti och pleti. Skärpning kommer det att bli och det allra skönaste är ju att urgallringen sköter sig själv oftast, de flesta straffar ut sig själva ur ekvationen. Nej, det är dags för mig att resa mig från alla fyra där jag tagit emot tillräckligt mycket bakifrån för att det ska räcka för en livstid.

Jag sprang på krutfarbrorn till granne i närbutiken igår när jag införskaffade mig lite sena måltidsingredienser, han var tydligen där med sin son för att handla lite förnödenheter även om det mesta såg ut att gå i Findus färdiglagade stil. Nåväl, vi hamnar i samspråk i kön och han buffar till mig lite av glädje att se mig igen, jag kan inte hjälpa mig själv från att vara oerhört nyfiken på denna herre. Jag har ju fått någon relativt obefogad respekt för honom men samtidigt slår mig tanken, tänk om det här är en gammal nazistförbrytare eller något? Nu kanske han är lite för ung(?) för det men ni förstår poängen, att det finns 90+ år av hans liv som jag inte har en aning om vad han ägnat sig åt. Han kan ha all världens osympatiska ageranden under sitt bälte men ändå känner jag en initial fascination för honom, nu säger jag absolut inte att han är någon Goebbels men tanken slår ju en kring hur liten del man av varje människa man egentligen bildar sig en uppfattning utifrån. Det ger ju bara än mer tyngd åt det gamla talesättet att man bara får en chans att göra ett första intryck, det är dock inget som jag oftast bryr mig om för jag tycker att de människor som inte kan revidera ett första intryck något brutalt inte är värda energin. Om du dömer ut mig som en idiot, tönt eller nolla efter att ha upplevt mig i fem minuter så är det din förbannade förlust, jag vet vad jag har att komma med och om min evigt expanderande fetma eller min ibland alltför sanningsenliga tunga får dig att rygga tillbaka så är det väl så. Nu fick jag ju varken en bekräftelse eller dementi om stålgubbens av mig framfantiserade nazistbakgrund men ändå väckte han återigen lite tankar hos mig, gamlingen.

Nu till helgen stundar en länge efterlängtad holmgång då det blir dags för lite livespelande modell större igen, jag känner mig nästan Phil Iveysk i mitt spel just nu då det mesta stämmer, att korten faller som avdankde alkisar är en annan femma och inget jag kan påverka. Jag är fortfarande en aning bitter över de smällar jag åkte på för ett tag sedan, först treoutarn för vinst med min AK mot motståndarens A6 i en pott för dubbel chiplead med åtta kvar på FT i Supersöndag på SvS och så ungefär motsvarande tyngd i potten på finalbordet i HPK Open med mina QQ mot QJsp på en K-hög tvåspadrad flopp. Hade jag lyckats tagit hem dessa två nyckelhänder hade nog de senaste månadernas gynnsamma resultat varit minst trefaldigt bättre, jag är dock inte bitter så eftersom jag vet att jag inte hade kunnat göra något bättre än så. Det är bara att ta med sig de formidabla formtendenserna och låta dessa växa till ett än större monster för motståndarna, i och med denna självpeppning kommer jag säkerligen att åka på världens bad beat det första som händer i turneringen men må så vara. Det finns mer här i livet än kortspel...så som alkohol. På tal om den turneringen var det ett rätt kul SMS jag fick från värden där förfrågan löd "Ska du ha fusk eller kött till middagen?", en solklar Freudiansk felskrivning där men jag tackade ju som den gentleman jag är självklart nej till det förstnämnda och såg istället till att befästa min position som det köttätande rovdjur jag är. Må lyckan stå mig bi under helgen...

Nej, jag känner att mitt sinne är renare och klarare än på länge och även om det ömsom smärtar åt hjärttrakten till på grund av olika anledningar krävs det mer än så för att hålla mig nere. Dock som en liten reflektion kring mitt tidigare utlägg om relationers tyngd för mig tänker jag rätt ofta på varför det är så få som ändå verkar vilja behålla en mer långvarik dylik med mig, det är många mer eller mindre kära vänner som jag haft genom åren där jag upplevt att något tyngre funnits men de har bara spridits med vinden för att aldrig mer höras av. Nu krävs det ju självklart två för att dansa men det är ändå tänkvärt, det finns en hel del personer därute som jag skulle mer än gärna återupprätta kontakten med eller åtminstone få fler tillfällen att umgås med men samtidigt för ju livet oss åt skilda håll allt som oftast. Jaja, den som lever får se vad framtiden har i sitt sköte...