Drömmar...

I ungdomens dagar närde man en dröm att på något sätt hitta en framgång som kunde definiera den man är, hitta sitt gebit där ingen annan slår en på fingrarna och den vägen skulle ju helst gå i sportens tecken. Jag var en sökare som försökte hitta den sportformen där jag kom till min rätt, sökandet gick via söndergråtna bandyträningar till irrande efter kontroller i de trassliga skogarna nästgårds när orientering skulle provas på.

När fjärde klass väl påbörjades trodde jag att jag funnit det jag så letat efter, i basketen kunde min längdmässiga fördel kanske överväga de mer motoriska och fysiska tillkortakommanden jag hade. Glad i hågen styrde jag stegen mot träningarna med min dåvarande bästis, nu skulle jag bli nästa Michael Jordan var tanken. Tyvärr blev det ju inte riktigt så...

Ivrig att visa vad jag går för uteblev jag knappt från en enda träning och eftersom laget var nystartat tog det väl en säsong innan vi fick till någon form av seriespel, dock kunde vi deltaga i lite udda cuper i krokarna och jag kommer så väl ihåg vår debut. Vi fick möta Köping med två ståtliga herrar i laget, de var som Belgian Blue-jättar i jämförelse med de flesta andra men jag var en av de få som kunde matcha dessa herrar i längd så jag fick den ärofyllda uppgiften att som guard se till att stoppa dessa gossar.

Efter några heroiska blockar och en handfull spelade minuter kunde jag nästintill på egen hand se till att förlustsiffrorna stannade vid 9-73, tänk hur det hade sett ut om inte jag hade fått visa på mina nästintill legendariska färdigheter.

På den vägen fortsatte det för mig, jag var den notoriska knubbiga bänknötaren som fick mina spelminuter titt som tätt även om dessa kunde räknas på en hand efter varje match. Poängskörden efter fyra års spel kunde till och med en spetälsksjuk man utan vare sig fingrar eller tår summera för min del, jag var en nolla i dubbel bemärkelse i dessa sammanhang men jag tror att jag hade kunnat bli en legend om inte en brutal skada hade satt stopp för min framfart.

Det var en hemmamatch där jag i ett förödande ögonblick av dåligt hemspring helt plötsligt får bollen tillpassad i en kontring, jag vänder mig om i ultrarapid med sikte på korgen och säkra två poäng...och så blir allt mörkt. Det var visst en motspelare kvar bakom mig och jag åker på en Scott Stevens-tackling och slocknar, nästa sak jag minns är att jag ligger på golvet med ett antal personer tittandes på mig när jag ligger där menlös och strandad. Det visar sig till slut att jag i samband med kollisionen åkt på en spricka på högerarmen och därmed inkasserat en gipsad arm i nästan två månader framöver...

Den ofrivilliga pausen gör att jag tappar matchtempo(som om jag någonsin haft det) och när jag väl är fit for fight känner jag mig färdig med sporten, jag känner att jag nog aldrig kommer att komma till min rätt i denna bolltrollarkonstt så jag lägger skorna på hyllan till många av mina fans besvikelse. Allt har sin tid säger jag. Att tränaren sedan enligt uppgift visade sig vara pedofil är en annan historia...