Ryktet om min död är betydligt överdrivet...

Jag vet, det är evigheter sedan jag visat någon form av livstecken men jag kan lugna alla oroliga, jag är fortfarande vid liv om än i jävligt sliten form. Det har varit riktigt tunga och intensiva veckor på sistone där jobbet tagit i princip all vaken tid i besittning, ikväll är första kvällen på bra länge som jag faktiskt får en andningspaus i all stress och hets. Tyvärr för min del ser väl framtiden ut att gå i samma hetsiga tempo så det här är väl bara ett tillfälligt livstecken från min sida...såg en Wulffmorgenthaler-strip som jag tyckte var klockrent applicerbar på mig:



Det är väl så mitt liv kommer att sluta om 56 år om inga mirakel råkar inträffa på vägen...

Jaha, hur ska jag sammanfatta de två veckor som gått sedan senaste inlägget? Det har varit fullt upp på alla fronter som sagt och i förrförra helgen blev det lite grind tillsammans med Wettis, han var över på lördagen för lite pokerspel och det hela avlöpte väl relativt smärtfritt. Inga framgångar att rapportera om men backningarna var inte av någon märkvärdig grad heller så allting slutade ändå gott, alltid trevligt med lite pokersocialt umgänge. Nu i helgen blev det däremot lite partajande i Upplands-Väsby där det vankades rockfest, jag lyckades dock inte klä ut mig men på festen fanns allt från Axl Rose-wannabes till övergödda Gene Simmons-kopior. Som underhållning spelade ett coverband som var helt ok vad gäller utförande även om själva spelsessionerna var i kortaste laget, allting hann liksom dö ut mellan varven. Det skönaste var dock att avsluta kvällen/natten med ett tvåtimmarsbad i polarens utomhusjacuzzi, vi lyckades inte leta oss i säng förrän 05.00 så vi var lite småsega dagen efter.


Jag har ju även noterat att jag fått en helt egen grupp på Facebook där min existens efterlystes och det är faktiskt lite värmande att se denna efterfrågan efter mig, mer spännande är det att se hur för mig mer eller mindre okända människor gått med i gruppen. Undrar om de tror att jag försvunnit på riktigt och vill stödja ett sökande efter mig? Sjukt minst sagt...men som ni ser är jag alltså fullt levande(än så länge i alla fall) och har väl inte tänkt kasta in handduken än på ett tag. Jag hoppas göra storstilad comeback på klubben på lördag då det vankas Big Stack, jag hade ju tänkt ha en liten fest då men som vanligt så är det inte direkt något tryck på folk som vill komma så jag skiter i det. Jag tror jag får ge upp mina försök nu, signalerna är ganska klara om vilken nivå min popularitet ligger på. Jag kanske får lägga ut en inbjudan i "min" Facebook-grupp eller något, fira min återkomst från de levande döda...


Jag försvinner på tjänsteresa ett par dagar alldeles snart också så bli inte oroliga ifall jag inte visar några livstecken på ett tag igen, jag håller ställningarna här även om uppdateringarna lyst med sin frånvaro.


Jag har nog egentligen inget vidare värst mer upphetsande att berätta om utan känner mest att jag är på väg att somna här sittande och klockan är inte mer än 20.19, det är banne mig illa. Jag såg dock klart på en film igår:


Titel: Valkyrie
Genre: Drama

Filmen handlar om Stauffenberg som var den sista som försökte ta kål på Hitler och han gestaltas av en föga trovärdig Tom Cruise, det hela blir bara ett överspelande utan dess like och ytligheten blir bara för tydlig. Det finns en del andra skådisar som gör bättre ifrån sig men det hela känns uddlöst och oengagerande, alla vet vi ju redan vad som kommer att hända och det blir drygt att stå ut med Tompas rättfärdighetstal hela tiden där han uttrycker sin kärlek för fosterlandet. Nej, slösa två timmar på något annat, det här ger ingenting.


Betyg: R
----------------

Något som ger mig oerhört mycket just nu är dock Thåströms nya platta, jag har lyssnat på den på väg hem från jobbet två dagar i rad och båda gångerna har jag varit grinfärdig när jag kommit hem. Han är så otroligt brutal i sina vardagsskildringar och om Winnerbäck är svårmodig och svart är Thåström fanimej totalt destruktiv och becksvart, finns en låt där han sjunger om en polare som snott hans fru(om det nu är självbiografiskt) och han säger hur han verkligent tänkt slå ihjäl honom. Där och då blir man själv rädd för han är så ärlig i sitt erkännande och jag kan lova att aldrig lägga ett finger på någon av Thåströms missusar. "Kort biografi med litet testamente" är riktigt skön med läcker text där han bl.a. inleder med "Jag svek en vän i Mexico city för länge sen, jag vet inte varför jag aldrig sagt förlåt...", den här killen vet hur man skriver mäktiga texter. En av skivans bästa låtar är titelspåret "Kärlek är för dom" där refrängen går "Kärlek är för dom, dom som har tur..." och där kan ju inte jag annat än skriva under, jag som har mest otur i världen. Ett ypperligt bevis på det är att jag hade köpt biljetter till Thåströms konsert i Västerås på torsdag men då kliver självklart en tjänsteresa i vägen och jag får fortsatt vara Thåström-oskuld i live-väg. Suck...köp skivan dock om ni ens har minsta uns av känsla för bra musik i kroppen, det här är ett av årets bästa album...all jävla schlagerskit kan knulla sig blodiga där bak och Melodifestivalen kan inavla sig själv i en white thrash Svensson-trailer, Thåström regerar över alla hjärndöda omedvetna muppar.


Nej, nu är det nog dags att börja dra sig mot duschen och därefter sängen...på återhörande...