Bad beats all over...

Underbar är vardagen när den fylls av oväntade utgifter till höger och vänster, seriöst så måste nog jag ha levt ett för jävla syndigt liv i mitt tidigare liv med tanke på de straff och ok jag får bära i detta jordeliv. Inte en dag utan någon form av motgång och om de bara vägdes upp av enstaka medgångar också men icke sa nicke, det finns liksom ingen ände på eländet utan det fortsätter som en trubbig kniv mot ett allt svagare kött. Idag när jag kom hem öppnade jag brevlådan för att finna mitt exemplar av årets deklaration och sett till mina tidigare utfall hade jag vissa förhoppningar om att hitta ett litet tillskott till kassan, ack vad jag dock bedrog mig då slutraden visade på en härlig kvarskatt på ca 13k. Nu har jag dock inte gjort mina avdrag för resor till och från arbetet än men ändå, bättre början hade jag ju kunnat få...

Kvällen fortsatte i innebandyns tecken och för första gången sedan innan jul kunde jag mönstra mig spelfärdig, de tidigare försöken har strandat av olika anledningar men nu kunde jag äntligen hitta både form och tillfälle att deltaga. Jag upptäcker dock på uppvärmningen att mitt blad på klubban är på väg att lossna, det har liksom uppstått en spricka längst in mot skaftet men med förhoppningar om att det ska hålla hela vägen kör jag på stenhårt. Spelet går bra och trots mitt långa speluppehåll lyckas jag hänga med hyfsat och göra en hel del mål TILLS det som inte får hända händer i näst sista matchen, jag är inne och försvarar vårt mål när en motståndare tar sikte på klubban med sin fot och KRAAACK. Nej, det är inte bladet som ryker utan skaftet! Jag hade kunnat köpt att bladet rök(typ som att en motståndare får in färgdraget) men att skaftet bustar är som att motståndaren får ett runner-runner fyrtal mot ditt floppade fyrtal. Fy fan säger jag...istället för en utgift på några hundralappar för ett nytt blad blir det att inhandla en ny klubba. Det sjuka är att jag kände på mig innan jag ens upptäcka sprickan att min klubba skulle ryka idag och då är frågan, skapar jag min egen olycka eller förutser jag den bara? Svara på det ni som vet...

Skönt var det att röra på sig i alla fall och med denna nyvunna träningskänsla i kroppen tänkte jag ge mig på en lite djupare analys av Thåströms nya alster, låt för låt:

1. Kort biografi med litet testamente
En väldigt mörk och bakåtfunderande låt, det känns som att Jocke går igenom alla hans synder som han inte kunnat glömma genom åren samtidigt som han blandar in sina svagheter som små avbrott i minnesanekdoterna. Känslan jag får är att han känner att han på något sätt är nöjd över att ha klarat av de saker han gjort tidigare, att de format honom och som han säger så har varje sandkorn i öknen ett nummer d.v.s. allt har sin plats i livet. En riktigt fin pärla som inleder skivan på ett extraordinärt sätt, sättande an tonen för hela skivan och formeln verkar vara att bygga sångerna kring upprepanden av olika fraser och meningar.
Betyg: R R R R R

2. Långtbort
En mer melankolisk låt med en körsjungen refräng, min tolkning av det hela är en saknad av vänner och kära som försvunnit utan att han märkt det. Han försöker övertala sig själv att han ändå fått dom att känna sig älskade även om hans försök känns naiva och självbedragande, det hela lutar åt att han inte riktigt insett att vissa personer försvunnit för alltid eftersom hans tankar genomsyras av hopp. Det hela avslutas med att han mer eller mindre avslöjar att långtbort för honom är döden då han säger att hans egen elektricitet snart är slut och att han är rädd, låten är nog en slags vaggvisa för döden.
Betyg: R R R

3. Tillbaks till Trehörnsgatan
Ännu en bakåtblickande låt där allting bygger på ett slags sökande efter trygghet genom repeterande av invanda mönster, han vill att allt ska vara som förr. Berättelser om barnsliga eskapader avlöser varandra samtidigt som mantrat om att "du måste lova att göra exakt som jag kommer ihåg" upprepas gång efter annan, snabbt inser man dock att det kan mycket väl röra sig om något kraschat förhållande också. Hela låten omsluts i ett slags pling-plongande som ger ett barnkammarintryck men det ska vi kanske inte lägga för stor vikt vid, skön känsla ger det i alla fall.
Betyg: R R R R

4. Som tåg av längtan
Ännu en låt med plingplongande ljud som bygger en odiskutabel ljudkuliss, ett annat monotont ljud symboliserar dunkandet av tåget mot rälsen. Andemeningen med låten är lite svår att fånga, det är lurigt att tyda ut något ur textraderna då det lika gärna faktiskt kan vara faktiskt tågresande han hänvisar till men samtidigt kan det lika gärna vara en liknelse med vilken form av resande som helst, fysisk som själslig. Lite ogreppbar låt och en av de svagare på plattan.
Betyg: R R

5. Den druckne matrosens sång
Den här är en av de allra starkaste låtarna på plattan, jag verkligen älskar hans hat kombinerat med uppgivenheten över att ha förlorat sin kvinna till sin bästa vän(om det nu är självbiografiskt överhuvudtaget). Det är så starkt när han t.ex. frågar "En sak vill jag veta, Thore Jonsson, fick du kyssa där? För helvete säg..." där han helt klart har något ställe på den här kvinnans kropp som han sett som sitt eget ställe att kyssa och att en annan mans läppar där är mer än han skulle klara av men att han ändå måste få veta om hon delat detta med någon annan. Det glada i kråksången är dock att han ändå verkar förlåta sin vän då han ser att han lider mer än Jocke själv, det blir dock lite tvetydigt om vilka ögon Jocke aldrig kan möta igen ett tag där innan lallandet tar vid. En helt jävla suverän låt som är ett mästerverk-in-the-making, Winnerbäck go fuck yourself.
Betyg: R R R R R

6. Axel Landquists Park
Låten inleds med lite militärmarschinspirerat trummande och en lite olycksbådande stämning byggs upp, snabbt visar det sig att detta är en kärlekshyllning till en tjej som han mött just i den i titeln nämnda parken. Hans beskrivning av kvinnan i fråga är klockren, "en ros doppad i svavel", en mer beskrivande benämning får man leta efter. En höstmörk bild målas upp penseldrag för penseldrag och det nästan maniska upprepandet av låttiteln blir till en slags förtrollad galenskap, ett tag blandas till och med hans röst ihop med flera andra som en illustration av det galna. Mot slutet bär hans röst knappt när han skriker ut sitt mantra, verkligen mäktig låt.
Betyg: R R R R

7. Kärlek är för dom
Den andra fempoängaren på den här skivan hittar vi här, för män som mig som har hjärtat och hjärnan på rätt ställe blir sådana här mörka och självömkande låtar som små soundtracks i livet. Den här låten har precis allt och tangerar genialitetens ramar, den envetna trummandet som mosar sin väg genom hela låten är som en berusande drog som tar oss längre och längre in i jakten på meningen med allt. Jag kan bara hålla med låtens catch-line, "kärlek är för dom, dom som har tur" och hans möten med kvinnorna längs vägen och poeterna bakom stationen är mästerliga. De fångar essensen i allt, det behöver liksom inte sägas mer...jag är frälst och pånyttfödd in i en ny era av misär.
Betyg: R R R R R

8. Över sundet
Återigen en låt om tider som flytt, i det här fallet handlar det om att han vill framföra en hälsning till en tjejkompis/flickvän som han tappat kontakten med och det verkar inte ha varit smärtfritt då han vill övertyga henne om att han fortfarande älskar henne. Han är ångerfull och vill friskriva sig alla misstankar om agerande i ond tro, han vill verkligen få henne att inse sin egen storhet. Allt ackompanjerat av ett lugnt pianoklinkande och mässandet av "säg säg säg, säg allt det där för mig", kontentan blir att "det är bara att om jag hade gett allt det hon ville ha skulle ingenting av det hon älskade från början till slut bli kvar" och vi har ännu en mästerlig rad på pränt. I can't take this anymore!
Betyg: R R R R

9. Linnéa
Den här låten är lite svår att tolka då det kan handla om en hel del saker men min tolkning är i alla fall att den här Linnéa råkat ut för sexuellt utnyttjande eller något liknande, liknelserna om "hennes sommaräng" och "hennes rum" är för illustrativa för att kunna bortses ifrån. Rader som att "det inte går att lita på någon" och "vem gick på din blomsteräng, Linnéa?" talar sitt tydliga spår. "Åh, Linnéa, länge sen, Linnéa, länge sen, Linnéa" är något hemsökande i radväg som ni kommer att ha svårt att bli av med efter att ha lyssnat på denna under-huden-krypande-och-otroligt-olycksbådande-låt. Jockes tonläge är väldigt beskyddande och hans undran vill inte dö, han vill verkligen veta vem som gjort Linnéa illa och mot slutet skär sig hans röst nästintill återigen. Say no more.
Betyg: R R R R

10. Men bara om min älskade väntar
Hela skivan avslutas med en ballad(som om de andra låtarna egentligen är något annat) och den här gången handlar det om att han aldrig kan bli det en gång han varit om han inte får vara med sin älskade igen. En väldigt känslosam låt där Jockes röst skrapar fram över ett monotont plinkande på gitarren, en kärleksförklaring i klass med Kents "Utan dina andetag" och minst lika kraftfull. Den går inte att beskriva utan den måste lyssnas på, trust me...
Betyg: R R R R R

I mina ögon är den här skivan att likställa med Kents "Vapen & Ammunition" d.v.s. en svensk nutida klassiker, hela skivan är så stark att det nästan gör ont att lyssna på den. Jag har åkt otaliga dagar till och från jobbet lyssnandes på skivan och det är banne mig gränsfall varje gång att jag vill kasta mig framför nästa bil jag passerar för det här är verkligen mörkt...men ack så underbart och ljuvligt på samma gång. Suck. Thåström, han vet, han vet vad allt handlar om.

Puh, hur ska jag återhämta mig efter den själsliga vandringen längs med mörka alléer och olycksbådande storstadsbakgator? Jag tror inte det går utan jag får nog slänga in handduken här...jag missade kvällens Super Tisdag på klubben men det var det värt eftersom fläsket fick sig en omgång, även om jag självklart mer än gärna hade ställt upp på lite omaha. Jag får väl försöka tygla min längtan efter rövknull till helgen då KM stundar på klubben med celebert besök av allas våran Peter "Nalle" Hedlund, svenska pokerns pratkvarn numero uno(ja, om vi bortser från Norinder men han är ju bara destruktiv). Väl mött...om jag inte hängt mig innan dess till tonerna av Thåström...