Det sjunger ju husgudarna Raubtier och de fortsätter med "i onda händer tar den liv", så illa behöver det ju självklart inte vara även om det ibland känns som det. Jag har ju själv varit så där himmelskt kär och älskat en tjej över allt annat och den känslan går ju inte av för hackor, när man känner att det inte finns någonting annat i hela världen som överhuvudtaget spelar roll och att allting synkar på alla tänkbara plan. Nu fick ju det hela ett olyckligt slut men som ni som läser bloggen kanske har förstått hemsöker hon mig från och till, det är ju både en underbar känsla och en sorgsenhet som infinner sig då eftersom allting kommer tillbaka om än som minnesstycken som jag kapat känslobanden till. Ibland blir det ju dock så att drömmarna känns verkliga och då är det inte lika lätt att skaka av sig det hela innan frukost, ibland är det ju faktiskt så i drömmarna att det finns ett "vi" i det hela och lyckan över det hänger i. Jag har ju känslomässigt kommit över henne(tror jag) men självklart finns det ju tankar kvar, funderingar och annat som antagligen aldrig kommer att få några svar. Jag vet att jag mot slutet till och med yttrade orden att jag kände ett visst hat mot henne men det var bara stunden som gjorde det, som ni förstår var jag on the losing end av hela grejen. Gammal kärlek rostar aldrig säger de, stämmer det undrar ju ni då eller? Älskar jag henne fortfarande? Ja, det gör jag för jag kommer alltid att bära med mig henne. Känner jag ånger? Det finns dagar jag önskar jag kunde bara glömma allt men det vill jag ju inte för jag vet inte om jag någonsin kommer att få uppleva samma himmelska känsla som med henne, jag känner mig nog snarare förunnad över att ha i alla fall fått uppleva den lyckan för en tid och då finns det ju inte en chans i helvetet att jag kan ångra det hela. Jag har gått vidare och har accepterat utgången även om jag aldrig kommer att förstå, det kommer antagligen att bli mitt livs gåta varför allting blev som det blev. Hon kommer dock alltid att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta...
Så, nu har vi fått ur oss lite uppdämd romantisk ångest så nu kan vi ge oss på nästa ångestområde, nämligen pokern. Det är ju så sinnessjukt hur dåligt det går numera och jag vet inte egentligen hur det har blivit så här, från 17:e bäst i Sverige till 17:e bäst i trappen känns det som. Och då har jag mest pensionärer som grannar, det hade ju varit acceptabelt om vi pratat om bridge och inte poker. Nåväl, jag är ju dock lika störd som daggmaskarna som vägrar inse att vänster innebär stöt så jag fullföljer ju turnering efter turnering med samma skrala resultat så låt oss recappa förra veckan lite snabbt:
Onsdag: Turnering på Aqva, en 1R1A-variant där jag maxade allt från början för att jag trodde att jag skulle ha en bättre chans. Det sjuka var att jag innan turneringen mer eller mindre garanterat min närvaro på lite X360-spelande 21.00 och pokerturneringen började 18.30, så pass mycket självförtroende har jag numera. Tyvärr fick jag inte fel heller då jag var hemma till 20.00, jag har till och med förträngt hur det hela gick till så jag kan inte ge några detaljer men uppenbarligen gick det ju inte bra.
Fredag: Turnering på Aqva, en big stack denna gång med 15k i startstack och nu skulle det väl banne mig börja rulla på bättre tänkte jag. Mmm, tjena, mittbena. Jag får ett hyfsat bord med bl.a. Dawod och Rami som största actiongivare med en synglad Janne Gurka till vänster om mig. Det börjar dock dåligt för mig och jag tappar marker till höger och vänster, en vidrig hand är när jag har QQ på hand och slowar dom lite pre genom att bara syna en raise med tre andra spelare med i handen. Floppen kommer J-hög och det blir väl något bet som jag synar, turn kommer en till J som det checkas på tror jag(eller om det var det omvända). I alla fall kommer det en blank river och jag checkar till Janne Gurka som bettar ut, fisk som jag är synar jag dock ner honom och han visar stolt upp JJ på hand för ett turnat fyrtal. Nh nh. Efter är jag halvtiltad och efter att blivit halvt häcklad av Rami och Dawod för mina dåliga spel väljer jag att dra luvan över huvudet och inta stumläge, inte ett ord yttrar jag efter det och då är jag ändå kvar en hyfsad stund i turneringen. Jag tightar till mitt spel avsevärt men i min iver att komma tillbaka in i matchen förivrar jag mig i en hand. Jag har 88 på hand och synar en raise från Rami pre med en eller två till som hänger på, floppen kommer 989 med två spader och jag floppar alltså kåken. Alla checkar fram till mig och jag drar på ett idiotiskt 2/3-pottbet när jag egentligen självklart borde ha checkat, nu viker alla och jag muttrar för mig själv i huvan. Efter det lyckas jag dubbla med K4 mot KJ efter att floppat tvåparet, sedan tappar jag ungefär lika mycket till samma person med AJ mot KQ eller vad det nu var för något, musten börjar gå ur mig vid det läget och så även ur min stack som är nere på 5k. Det blir finalbord och jag är shortare än shortast, jag hittar pushen med JTsp och får syn av 22, flopp J-hög och turn en tvåa med en blank river som följd. Ytterst signifikativt för min dagsform.
Lördag: Jag väljer att köra mitt enda SCOOP-event för i år och det blir 6-max PLO, det går väl hyfsat till en början när jag spelar stabilt men jag kommer aldrig över 10k med startstack på 5k. Till slut börjar blindsen äta upp mig så goda råd äro dyra, jag försöker se floppar för att få pushläge men det funkar sisådär. Till slut får jag dock ett bra läge med T9xx med två spader när floppen kommer 78A med två spader, allt åker in och jag möter ju självklart AAxx men har dock steg- och färgoutsen för mig själv. Turn 7. River 7. Vad ska man säga? Samtidigt kör jag också LL på SvS där jag hängt med hyfsat men efter tiltningen i PLOn orkar jag inte med det längre och dundrar ut mig själv med KQ mot AK.
Som ni ser leker pokerlivet med mig och jag funderar allvarligt på att skjuta min så kallade pokerkarriär i sank, det har jag ju dock sagt många gånger förr och varje gång har jag hittat tillbaka som den fisk jag är så jag lär väl täppa igen truten även denna gång. Jag har dock inget spelande inplanerat den närmsta tiden och låter det så förbli, det kan ju dock ändras när som helst så håll inte andan för länge bara.
Utöver pokerspelande har det blivit lite trevligt Xbox-livespelande då vi i onsdags i förra veckan mäktade med lite GOWII-lir även om det blev lite korthugget då en viss Valterego blev lite trött i mössan. :) Torsdagen ägnades åt Borderlands och nu klarade vi äntligen av grundkampanjen efter ihärdigt spelande över säkert ett halvår med ibland månader mellan spelomgångarna. Nästa steg blir att ge oss i kast med DLC-delarna så vi lär väl vara klara med dessa någon gång runt 2031. I solospelsväg kan jag berätta att jag införskaffade Alan Wake i helgen och det första intrycket var riktigt bra, skön stämning och känsla över spelet där det handlar om en författare med skrivkramp som tar sig ut till en liten by mitt ute i ingenstans med sin fru men det dröjer inte länge förrän konstiga saker börjar inträffa. Starkt inspirerat av Stephen King och Twin Peaks börjar en mardröm att ta form och vi ikläder oss rollen som huvudpersonen själv, dock blir det lite tjatigt i längden med allt springande i skogarna men jag ska inte säga för mycket än. Jag har tagit mig igenom halva spelet och det kan ju faktiskt bli en bra helhet till slut...
I filmväg har jag lyckats se en skön rulle:
Titel: Kick-Ass
Genre: Actionkomedi
En udda historia om en tonårskille som en dag bara bestämmer sig för att bli superhjälte och det utan några som helst superkrafter, efter en katastrofal början får han oväntad hjälp från en knapp tvärhand hög tioårig tjej med tillhörande pappa. Allting utvecklas från en tonårskilles naiva dröm till brutal verklighet, ett skönt soundtrack ger den absurda historian en skön känsla och det är med ett leende man tar sig igenom filmen. Det drivs hejvilt med superhjälteklyschorna och den lilla tjejens hårdföra framtoning både roar och skrämmer, det är ungefär den lillasystern man alltid önskat att man hade haft fast ändå inte. Rekommenderas starkt.
Betyg: R R R R
Jag ska försöka uppdatera lite oftare men kan inte lova för mycket då det fortsatt är mycket på jobbet, all ork går till att mäkta med dom delarna. Jag funderar starkt på att ta mig till Metaltown i juni som en liten present till mig själv för väl utfört arbete, problemet är bara att det är jävligt dåligt med följeslagare. Ingen som känner sig manad?
På tal om inget så kan jag också nämna att jag tror att jag halvkrockat min bil även om jag har svårt att jag kunnat åstadkomma det själv, jag såg idag på väg hem från jobbet att jag hade lite repor på vänster bak på bilen. Det var till och med en liten spricka i plasten på kofångaren eller vafan det må kallas...jag började fundera hur det hade kunnat inträffa och det enda jag kunde komma på var när jag en morgon skulle köra ifrån parkeringen men tappade växelspaksknoppen mitt i backandet varpå jag bumpade in i en vägg. Nu var det inte alls så hårt och jag trodde i min enfald att det mest var dragkroken som tog i. Jag får dock kanske omvärdera den slutsatsen efter att ha bedömt läget vid hemkomsten idag, jag ska dock se över det hela närmare imorgon bitti för att se om det teoretiskt sett är möjligt att jag tog i då. Om jag gjorde det tycker jag det är förvånansvärt hög grad av åverkan som inträffat, vilket fall som helst är det väl mer utgifter för mig vilket känns helt normalt. Jag bokade förresten in servicetid för bilen idag och det blir nästa onsdag som alla småfelen ska rättas till, ytterligare någon tusing som far sin fina väg till pengahimmelriket...
Jag ville ju inte egentligen ens nämna det men lär väl ta det också, jag har forskat vidare i kakelmisären i mitt badrum och jag verkar fucked, hantverkarna som gjorde arbetet har ju inte direkt oväntat konkursat så jag ringde försäkringsbolaget idag för att se om det var en möjlig väg. Blankt nej. Inte en chans, pojkvasker. Det bästa rådet de hade att ge mig var att hävda dolt fel mot säljaren och trycka upp honom mot väggen, snacka om hassle. Jag ska ta hit den av bostadsrättsföreningen rekommenderade hantverkaren och be honom ge mig en offert så får vi se hur mycket pengar det rör sig om, det är kanske inte ens värt att börja tjafsa om.
Som ni ser är mitt liv en enda skön sörja av missöden och ekonomiska svackor, welcome to my reality!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar