På livet, på ödet, på allt. För en gångs skull trodde jag att jag verkligen hittat hem och att jag äntligen skulle få ta del av allt det goda i livet men trots alla förutsättningar i världen skiter det sig ändå, utan att jag kan göra någonting åt det. Jag fattar inte vad jag ska göra, jag fattar inte. Var finns rättvisan i denna absurda värld? Jag får väl finna mig i min lott att stå på sidlinjen som en förskjuten själ som inte hör hemma någonstans och inte kan bli älskad av någon...
Vi får se när jag orkar återkomma här...
3 kommentarer:
En dag när du träffar den rätta så inser du att det var värt att vänta... Du är en bra person. Hälsningar en fd. jobbarkompis.
Just nu tror jag inte det gör din tillvaro så mycket ljusare, men jag är i alla fall jävligt glad att jag vid 35 års ålder fortfarande träffar människor som jag känner att man kan bli vän på riktigt med.
Det är piss att du har strul med livet, men du ska veta att det finns folk som bryr sig om dig och hur du mår.
//E
Anonym: Tackar för orden, vi får hoppas du har rätt.
Valter: Tackar även för dina ord och kan bara instämma, det är skönt att man fortfarande faktiskt kan hitta riktiga vänner.
Skicka en kommentar