Det är sanslöst vad dagarna springer iväg fort, jag tror att jag snart vaknar en morgon och är 63 år samtidigt som jag undrar vad som egentligen hände. Det känns som att jag får jobba för att hinna maximera kvällarna ur egennyttan sett, det är så mycket jag vill göra samtidigt så det känns som att jag inte hinner med något alls även om jag självklart gör det. Det rullar liksom på på alla fronter och det utan pardon men det är kul att jag har saker att fylla mitt liv med...
Pokern har fått lite tid, igår tankade jag in lite pengar och körde några turrar på FT efter den senaste helgens framgångar där och det är om något så otroligt typiskt för mig. När jag väl halvklonkar något tror jag att det ska hålla i sig och försöka smida medan järnet är varmt tills jag inser att det nog ändå var mest flyt att jag drog hem något i det tidigare skedet, det är i alla fall så det känns när jag jag gång på gång blir otroligt överkörd i pott efter pott. Har jag 66 mot 55 kan ni ge er fan på att det kommer en femma, har jag floppat stegen kan ni ge er fan på att det kommer en färg...det är inget kul att spela då och frustrationen blir total, istället för tålamod blir det frenesi och därmed också en helt oacceptabel risknivå på spelet. Ju mer fiskarna drar ut mig desto mer försöker jag dra ut dom också men det är ju helt fel taktik, egentligen borde man i dessa lägen ta sig några djupa andetag och spela ännu tightare men på något sätt dras man med i eländet. Jag lyckades i alla fall tilta till mig en royal straight flush i PLO-cg och det var väl ungefär allt jag kunde glädja mig åt...ja just det, kom på en annan utåkning från turrarna igår. Jag hade QQ och gick upp mot två pers som båda hade AK. Vad tror ni händer? Jo, inte träffar de sina två outs på endera kortet utan de träffar även de två outsen på det andra...helt sick. Det var ungefär då jag la ner allt och pissade på det hela...
Jag säger det igen, alla pokerspelare är nog sadomasochister innerst inne för ingen vettig människa utsätter sig för detta plågsamma spel frivilligt om man inte är lagd åt det hållet. Det tragiska är ju att man inte ger sig heller utan när man väl slickat sina sår ett tag kastar man sig in i det hela som om ingenting hade hänt, man bygger upp tron på sig själv och sin förmåga ännu en gång bara för att få allting raserat två minuter senare. Vem har sagt att poker är för veklingar... I och med att jag ska iväg på tjänsteresa på lördag missar jag helgens GP men det känns som att det blir bra med lite break nu, det kändes som att förra helgen gav mig nästintill en överdos och jag är fortfarande lite besviken på att jag åkte som 12:a i HPK Open. Jag kände att jag hade haft mer att ge...Nåväl, den 25:e får vi storbesök till klubben i alla fall då den i ett tidigare nämnda online-kombatanten Mikael Norinder kommer på besök. Det ska bli intressant att se ifall han är den dryga, arroganta och överdrivet provocerande karaktär han verkar vara sett till hans blogg, hans agerande på nätet och i verkliga livet. Jag säger absolut inte att det är så utan bara att man lätt kan få den uppfattningen genom att följa honom på avstånd, jag skulle dock bli mer än nöjd ifall det visade sig tvärtom då han ändå verkar vara en de som bär pokerns fana massmedialt i Sverige. En fanbärare i mina ögon ska ju vara någon som representerar på ett positivt och utvecklande sätt istället för att göra allt för att synas och höras ur ett egoistiskt perspektiv, det är stor skillnad på att representera och presentera. Det ska vilket fall som helst bli intressant att vistas i närheten av denna "levande legend" inom den svenska pokern och jag tycker det är kul att vår klubb lockar till sig lite kändisar, det blir ju än mer drag kring verksamheten på det viset även om vi håller fortet rätt bra själva. Jag kommer fortfarande ihåg hur någon i en annan lokal klubb kommenterade i en blogg att "varför köra Skoda när man kan köra Mercedes?" eller något i den stilen när personen ifråga jämförde HPK med sin klubb, jag kan bara säga att det känns rätt bra att åka med den här Skodan i alla fall. Och jag är helt hundra på att jag inte är i närheten av ensam att tycka det, det känns som att klubben blir starkare och bättre för varje dag som går. All cred åt überführern som håller i taktpinnen...
Filmrecension:
Titel: Wall-E
Genre: Animerad film
En Disney-producerad rulle om en soptippsrobot som är ensam överlevande på jorden efter en miljökatastrof där soporna bokstavligt tagit över jorden, han lullar runt i sin ensamhet dagarna i ända och i sitt omhändertagande av soporna hittar han lite prylar som han lägger till sin samling. Tills en dag...då ett rymdskepp landar och spottar ur sig en annan robot som börjar scanna av miljön bit för bit, självklart väcker detta nyfikenheten hos Wall-E som till och med blir kär i denna andra robot. Efter lite om och men blir de bästa polare tills något hemskt händer, den andra roboten Eva låser sig helt plötsligt och Wall-E fattar ingenting varpå äventyret kan börja på allvar. Jag måste säga att jag tycker den här filmen var riktig charmig och en rejäl feelgood-film, jag kom på mig själv att fnittra(nåväl) högt flera gånger under filmen och även le ett antal gånger åt finurligheten och roligheten i det hela. Alla ni som spelat Portal på X360(finns det några?) kommer att garva igenkännande åt roboten Eva som inte så lite heller påminner om GlaDOS i nyss nämnda spel. För övrigt, ni som inte spelat det måste göra det ifall ni vill få en upplevelse ni sent glömmer, ett av de senare årens mest spelglädjefyllda spel. Ok, blev lite off-topic där men åter till filmen, jag kan faktiskt rekommendera den starkt till alla som har någon form av barnasinne kvar. Det var länge sedan jag såg en så bra animerad film och den är i klass med Shrek och Cars i mina ögon...
Betyg: R R R R 1/2
Nu är det dock dags att kasta sig in i "De välvilliga" igen och sedan krama kudden, sov gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar