I'm all out of enemies...

Jaha, då verkar mitt lilla äventyr i HU-SM på SvS ge eko i poker-Sverige, det var ju uppenbarligen då Bank The Man jag mötte i tredje matchen då han förärar mig några rader på hans blogg:

http://blogg.expressen.se/banktheman/entry.jsp?messid=631328

Där skriver han bl. a. "Jag mötte 4 st spelare och det var faktiskt bara i en match som det började bli svettigt. Det var mot en pokerbloggare som nickar "Koivula".", snacka om att jag kommer att få respekt i PLO-eventet och main nu när jag till och med får cred på en av Sveriges mest kända pokerbloggar. Oj oj oj. Fast jag hoppas ni observerar ironin i det hela, om jag så hette Koivulainen Ivey skulle jag inte få en gnutta respekt någonstans...en fisk är en fisk är en fisk. Det känns dock bra att haussen kring mitt varumärke börjar ta fart så här några dagar före main, jag har ju sett hur de stora grabbarna bygger upp stämningen inför större evenemang med lite gästspel här och där och lite intervjuer hos medierna. Nu väntar jag bara på att bli kontaktad av någon eminent skribent som kan föreviga min livshistoria på några rader och göra mig till en levande legend. Fan, jag känner att det är på g nu!

Annars hade den här dagen innehållit två saker, jobb och snö(fast snön kom ju före jobbet egentligen). I morse höll jag på att inte ens komma iväg då jag fastnade i snömassorna på parkeringen, att backa ut ur min ficka gick utmärkt men när jag skulle åka iväg gick det inte att rubba bilen en millimeter. Jag fick kliva in och ut ett antal gånger för att försöka rensa snö vid däcken men började nästintill grina när det inte ville ge sig, kände bara hur alla morgonpigga pensionärer drack sitt kaffe vid köksfönstret iakttagandes mig med ett hånleende. "Dagens ungdom, inte klarar de ens av att få fart på en bil. Det var så mycket bättre på vår tid, inte åkte vi bil inte utan vi tog sparken till jobbet sjuttio mil bort...", typ. Ni förstår. Nåväl, i ren desperation bränner jag på på ettan så det nästan luktar bränt gummi för att sedan slå i tvåan och vips, nog fan rör sig eländet och så pass mycket till och med att jag är nära att wobbla in i både två och tre andra parkerade bilar. Med svettig panna styr jag kosan mot jobbet och klarar mig trots allt helskinnad ända fram, det sjuka är dock alla hetsapor där ute på vägarna. En del av sträckan var 2:1-väg och av någon anledning var vänsterfilen ofta mer än körbar så många tyckte det skulle vara en bra ide att köra om, trots att jag ändå höll 80-90 på 90-väg. Det innebar att jag var tvungen att försöka leta mig åt höger för att inte bli uppskrapad på sidan, det tråkiga i kråksången var bara att högerfilen var katastrofal och jag for fram och tillbaka som en iller i en hönsbur eller något. Till slut blev jag bara förbannad och körde där jag kände för att köra, ville de ta sig förbi så fick de nog be till högre makter att ingen dör på kuppen. Jag förstår mig inte på dessa människor, livet är väl en konstant kukmätning för dom. Tur att jag inser mina begränsningar på den fronten och inte ens tänker tanken på att ge mig in i något dylikt...

Under hemresan kände jag mig dock som en levande maracas, jag tror jag aldrig skakat så mycket i en bil förut. Vägarna var uselt plogade och med konstanta gropar och spår, det gick inte att ta sig fram utan att man trodde hela plåthögen skulle rasa. Tyvärr kan den ha gjort det då det skramlar oroväckande från vänstra framdäckshållet till, skulle ju inte förvåna mig om något gott sönder på min delikata Saab och det vore ju på tiden då biljäveln faktiskt hållit sig besvärsfri oväntat länge nu. Vi får se imorgon hur det ser ut/låter, har jag flyt kan det ju ha varit någon form av isbit som letat sig innanför fälgen eller något men sådan tur har nog inte jag. Jag är i alla fall nöjd över att jag klarade livhanken idag, vilket vidrigt snöoväder det har varit. Jag måste dock erkänna att det är supermysigt med sådant här väder, det är ju som upplagt för promenader eller hemmakvällar med tända ljus och film. Me like. Det jobbiga är bara att katten, som är mitt primära sällskap, får nog av mig så sticker hon iväg med sådan fart att de levande ljusen nästintill antänder henne så att hon förvandlas till en flammande hårboll, kan bli lite jobbigt att förklara för brandkåren hur elden startade: "Jo, jag och kissen, vi satt och myste och så skulle jag gå till second base men då...".

Jag har inte varit hemma många timmar men jag vek ändå en dryg timme åt att känna lite mer på COD7:BO och intrycket består tyvärr, det är djävulskt snyggt spel och stämningen är god men spelmekaniken erbjuder inget nytt. Det känns ingenstans när man spelar och det handlar mer om att bara försöka klara av banorna snabbt så att man får se hur nästa ser ut, det känns inte riktigt som det finns någon egentlig spelglädje. Jag var tvungen att prova multiplayer också och där tar det sig lite mer men det konceptet är ju så inarbetat och välutvecklat numera att allting annat skulle förvåna. Det känns som att man låser upp nya saker bara man ens trycker på en knapp men det är en grundläggande drift de triggar med dessa upplåsningar, det blir ju en slags drog att man bara vill öka sin rang ett snäpp till för att få tillgång till den prylen, det vapnet, det läget och så vidare. Jag är dock inte mycket för traditionell multiplayer utan kör hellre co-op och för det finns det ett klassiskt zombie-läge, det blir till att prova det med några polare framöver. Ett gott besked i mailboxen idag var att RB3 med keyboard är på ingång, nu är det bara att återuppväcka synthstjärne-fantasierna från 80-talet.

Nej, nu är det nog dags att ta sig en dusch och börja leta sig mot sängen till, tidig uppgång imorgon igen...