Jag känner bara att jag måste skriva av mig lite för det är rätt mycket nu, får sitta och blinka bort lite tårar mellan varven även om jag inte riktigt vet var de kommer ifrån utan kan bara konstatera att det är någon form av system overload hos mig och jag väntar bara på blåskärm och en blinkande "Syntax error" framför ögonen. Nej, seriöst, jag är bara otroligt vilsen på det personliga planet just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska agera för hur jag än gör så känns det som att det blir fel. Situationen jag befinner mig i nu har vaga likheter med en liknande situation jag befann mig i för fyra år sedan där jag antagligen förlorade en vän för livet för att jag inte kunde kontrollera mitt känsloregister fullt ut och för att jag förväntade mig att alla har samma krav och tankar om sociala interaktioner som jag har. Det här är något jag ångrar rejält så här i efterhand för det jag hade med den tjejen ifråga höll på att utvecklas till en väldigt djup och varm vänskap, vi fann varandra på många plan och klev antagligen in i varandras liv när vi båda behövde det som mest. I och med att hon hittade lyckan i sitt liv blev det någon form av kortslutning hos mig som gjorde att jag tog totalt avstånd från henne, trots att hon uppenbarligen ville upprätthålla kontakten så var jag stenhård och ignorerade henne tills hon gav upp. Jag sprang på henne för drygt ett år sedan på en fest och det kändes på den lilla stunden att det vi haft var starkt, i alla fall för mig, för jag tyckte mig falla in i det gamla fort och känna samma ro med henne. Efter festen försökte jag mig på en kontakttrevare men intresset kändes svalt från hennes sida, jag sårade henne antagligen ganska rejält med mitt avståndstagande och jag får skylla mig själv. Jag är i alla fall glad att jag på distans kan följa hur livet leker för henne just nu, jag är riktigt glad för hennes skull för hon är värd allt det goda. Det tråkiga är bara att jag skulle också finnas kvar i den bilden om inte jag skitit till det för ett antal år sedan, jag kastade bort tre års vänskap utan att blinka och vem vet som sagt om jag inte samtidigt dumpade ytterligare en livstid av vänskap på samma gång. Idiot-jag.
Nåväl, det är en del av bakgrunden och jag känner att jag är i en någorlunda motsvarande situation nu fastän jag är om inte än mer vilsen än då. Nu finns det ytterligare faktorer som komplicerar ärendet än mer och jag är livrädd att ta ett enda steg åt något håll för jag vet inte vad effekterna blir, jag är rädd för att såra mig själv eller någon annan hela tiden. Problemet är mitt enorma hjärta och min snällhet, jag vill inte såra någon annan människa och jag gör allt jag kan för att det inte ska hända även om det innebär att jag samtidigt pissar på mig själv. Jag försöker behandla alla så som jag själv skulle vilja bli behandlad och däri ligger också en del av problemet, jag har så enorma krav på mitt eget agerande baserat just på min snällhet och mitt hjärta att jag är väldigt mån om alla som jag har en närmare relation med. Det innebär samtidigt att jag sätter samma krav på dessa personer undermedvetet som jag har på mig själv, de slutsatser jag har kunnat dra av detta sett till mina erfarenheter är att antingen har jag sjukt höga krav eller så är jag riktigt dålig på att bedöma på vilket plan motparten står jämfört med mig d.v.s. jag under- eller övervärderar min hand jämfört med deras för att tala pokerspråk. Detta brukar alltid leda till att jag blir besviken på ett eller annat sätt för jag känner att motparten inte har samma värdering av situationen som jag, det är ett problem som jag inte riktigt vet hur jag ska komma tillrätta med eftersom jag faktiskt är den personen jag vill vara och tror inte att det i grunden är något fel på mig även om jag hitintills fått väldigt få, om några, tecken på detta från någon annan än mig själv.
Nu sitter jag i en sådan situation igen där jag inte har någon som helst koll på läget känns det som och jag är medveten om att alla beslut jag tar och allt agerande jag genomför kommer antagligen att ha hyfsat stora konsekvenser både kort- och långsiktigt. Jag brottas med tankar om både det ena och det andra men hittar ingen väg ut, jag känner mig som en kattunge instoppad i en plastpåse som är på väg ner i ån. Jag försöker hitta en röd tråd att följa men hela tiden händer saker som stör den lilla tillit jag har till ekvationen och jag får omvärdera allt, så fort jag vågar mig in på en väg med myrkliv så blockeras vägen snart av något. Det är oerhört frustrerande och oerhört energikrävande, den energin jag gjort av med under de tre senaste månaderna skulle ha räckt till att värma en hel eskimåby under istiden känns det som. Och det är oerhört tärande känslomässigt...min omgivning blir lidande och jag har inte ork att vara annat än total-ego vilket inte är jag egentligen men jag klarar inget annat. Det är för mycket som snurrar och jag måste snart hitta fotfästet igen för orken är på väg att slut, jag vill inte påstå att jag är en icke-funktionell person men det är som sagt mycket som rör sig i min lilla hjärna. Det är gånger som dessa jag önskar att jag hade en sådan där Men In Black-pryl som man kan radera lite minnen med...fast ändå inte, jag ångrar ingenting i mitt liv utan försöker lära mig av allt men ibland är lärandet tungt. Jag säger som min hjälte Corey Taylor i en av Stone Sours låtar: "Too much to lose, I'm choosing to learn and learning to choose".
Om ni nu springer på mig någonstans så kan ni väl tänka på att jag behöver lite extra kärlek just nu, lite extra stöd för att hitta hem igen efter några skakiga månader. Att jag börjar tvivla på min duglighet som älskbar man är en annan femma och ett annat tema vi får diskutera en annan gång, jag tror det räcker med det här tunga inlägget för en kväll. Ni behöver dock inte oroa er för min mentala hälsa, jag är ärrad och härdad sedan tidigare så även om jag vacklar lite nu eller till och med är nere på knä så krävs det betydligt mycket mer än så här för att jag ska falla helt. Jag har bara en jävla massa att tänka på just nu som kräver mycket av mig känslo- och energimässigt där mina tidigare erfarenheter och mitt allmänna tvivel på livets förmåga att någonsin leverera något gott till mig spelar in också...born a loser, always a loser eller något.
Nej, nu ska jag inte fortsätta in i det här mörkret utan fokusera på sömnens mörker, dags att ta John Blund hårt bakifrån. Kanske han i alla fall vill välkomnar det...god natt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar