SM är igång...

Igår körde Svenska Spels SM igång med 5-manna, jag hade ju reggat mig till den sedan ett tag tillbaka så det var bara att invänta startskottet. Jag har alltid haft lite svårt för shorthanded i turneringsform, all PLO som jag spelar i cg-väg är ju shorthanded och det är inga problem. Det är när det blir turneringsform som det blir jobbigt, jag blir så stressad av tempot och aggressiviteten. Jag vet inte vad det är men jag är väl inte cut out för dylika uppställningar, jag har lätt för att överspela eller att spela för vekt och det var ju ungefär det som drabbade mig igår. Startstacken var på 5k och ganska tidigt tappade jag 2k när jag synade ner på rivern med toppar bara för att möta ett överpar, där höll luften på att gå ur mig men sedan tog det inte alltför lång tid innan jag dubblade med 86 mot QQ efter att ha floppat tvåpar mot bordets donkey. Efter det rullade det på rätt bra och jag tog mig upp till runt 12k innan jag tappade halva stacken med KQ mot AA efter att även där floppat toppar. Jag fortsatte dock envist att nöta och lyckades väl ta mig upp och ner ett par svängar till, från runt 5k till runt 10k och så tillbaka och upp igen typ. Bordet hade dock några maniacs som gränsade mellan dårar och genier, de spelade über-aggressivt och ofta med väldigt tveksamma händer. Jag fick aldrig tillfälle att utnyttja detta men när samme kille raisat mig någon gång för mycket efter floppen fick jag nog och ställde med tredjeparet, självklart hade han turnat toppar och jag var ute.

Jag är inte så ledsen för det utan det var ju inte mer än väntat, jag klarade nästan två timmar då jag dog i sista handen före andra pausen. Hela den turneringen samt PLO-eventet i nästa vecka är för mig bara uppvärmning inför main... Jag följde livesändningen idag från finalbordet för 5-manna och det gav mig en del trevliga flashbacks från förra året, jag tycker det är en cool grej som SvS kör med livekommentarer. Vi får väl hoppas att de runt den 20:e återigen diskuterar om Koivula är en finsk flicka eller inte...

Kvällarna har annars fördrivits på divers olika sätt, på sistone har jag involverat mig i lite coop-spelande(nej, det har inget med affären Coop att göra) med Sandman då vi har påbörjat en genomspelning av Gears Of War 2 på insane-svårighetsgraden. Riktigt kul tidsfördriv och jag kan bara än en gång konstatera att TV-spel är ju som roligast när man spelar tillsammans och då alltså verkligen TILLSAMMANS och inte mot varandra. Det blir en helt annan dimension och mycket mer givande upplevelse, istället för att trilskas med dåligt kodad AI har man förhoppningsvis en skicklig medspelare som underlättar de flesta situationerna som kan uppkomma. På tal om X360 så tröstbeställde jag lite grejer idag, jag slog till på Rock Band 3, pro-trummorna, keyboarden, Kinect-modulen samt ett antal spel så nu blir det att lira om ett par veckor när grejerna dyker upp. Jag ska försöka jaga ihop ett spelglatt gäng och ha en helkväll i det sociala och barnsliga umgängets tecken, vad mer kan man begära av livet?

Jag sitter här fortfarande oduschad efter innebandyn och borde följa en viss madams slogan "Inte lukta usch, ta en dusch, stå högt i kurs!", jag har dock haft fullt upp hela kvällen då det har varit en maxad nyttokväll. Först var det som sagt innebandy direkt efter jobbet och det gick över förväntan trots några veckors uppehåll igen, av fyra matcher vann mitt lag tre och jag bidrog i största grad till vinsterna i åtminstone två av dessa. Det må inte alltid gå snabbt för mig(i innebandy alltså) men bollsinnet och träffsäkerheten finns där, det är inte första gången motståndarna skakar på huvudena av förvåning och tröstlöshet åt hur bollen letat sig in i mål. En klassiker för länge sedan som jag aldrig kommer att lyckas med är i värsta Zlatan-klass, vi kör med små mål och jag står vid motståndarmålets bortre stolpe. En medspelare lägger en lyra mot mig och i samma rörelse tar jag alltså emot bollen på backhand och så slår in den med forehand. Klapp-klapp. Ifall ni förstår. Jag för alltså klubban först bak och sedan fram snabbare än vad jag själv ens hinner uppfatta och på något mirakulöst sätt får jag in bollen i mål, det är helt klart det sjukaste jag stått för på en innebandyplan. Nåväl, efter innebandyn kommer jag hem och sätter igång med allt det jag ska göra: diska, dammsuga, rengöra badrum med attiraljer, strukturera upp vardagsrummet och laga mat. Det spädde på svettandet kan jag säga, att göra allt detta men nu är det klart och jag sitter i soffan och njuter efter att ha intagit lite taco-köttfärs med gräddfil och salsasås. Me like.

Imorgon bitti kommer en äcklig hantverkare förbi för att se vad en totalrenovering av mitt badrum skulle kunna gå på och jag har ångest, jag vill inte ta ett lån på 100k till för att någon jävla tattare till klåpare inte fått till renoveringen under förra ägarens inseende. Är det något yrke jag hatar så är det hantverkare, de är i klass med bilmekaniker...de är ett sånt jävla pack som bara gör allt för att blåsa en på pengar för jag har ju ingenting att sätta emot. Ifall bilmekanikern säger att något är paj i bilen, vad ska jag säga? "Nej, det är det inte!" Jag har ju för fan ingen aning! Samma med hantverkare... "Du har bom i kaklet!" "Eh?" "Vi måste göra om ditt badrum för 100k." "Eh, ok. Vem ska jag ge pengarna till?" Alltså, seriöst. Det är ju så fucked up så det finns inte. Tacka vet jag oss ekonomer, vi levererar alltid det vi ska och utan att siffrorna behöver ifrågasättas. Typ. Nej, hela den här badrumshistorian mindfuckar mig å det grövsta men efter lite peptalk från Wettis ska jag göra ett nytt försök att hitta en väg ut ur det hela och se om jag verkligen måste stå för skiten själv. Som sagt, hantverkare är det skottpengar på och jag behöver ju inte tillägga att de som gjorde det ursprungliga jobbet konkursat för det förstod ni redan. Skojare hela högen...

En annan grej jag nämnt tidigare är ju vissa trafikanters beteende, idag fick jag återigen uppleva den berömda jag-slänger-på-helljusen-när-jag-är-precis-i-höjd-med-din-bil-manövern. Nu när det börjar bli mörkt är det ju en ren chock att helt plötsligt få ena ögonvrån upplyst av något helvetesljus utan minsta förvarning, jag får fanimej synrubbningar av dessa idioters tvångsmässiga beteende av att slå på hellyset. Hur viktiga kan de där nanosekunderna vara innan man passerat varandra? Det eventuella rådjur eller vad man nu må vara rädd för kommer ju inte direkt att vara så tätt inpå att hellysena måste på, är den så nära så lär man se det ändå. Nej, det här är ett fenomen som verkligen förbryllar mig och om någon kan ge mig en logisk förklaring som håller till detta beteende så ska denne få en puss av mig för då har en av de största gåtorna i mitt liv fått sitt svar.

Jag kollade på ytterligare en film häromdagen:

Titel: Scott Pilgrim Vs. The World
Genre: Komedi

Michael Cera spelar en lite lätt förvirrad yngling(som vanligt) som är ihop med en 17-årig kinesiska bara för att, det är lite creddigt att vara ihop med någon som går på high school när man själv är 22. En dag vänds hans liv dock upp och ner när han först drömmer om en tjej och sedan ser henne på riktigt i biblioteket, han har hittat sitt livs kärlek och måste bara få henne till vilket pris som helst. Enda problemet är att han måste dumpa kinesiskan samt spöa den andra tjejens sju elaka ex, här börjar komplikationerna på allvar och urartandet kan börja. Hela filmen är en kombination av musikvideo, serietidning och TV-spel vilket gör att det blir en häftig upplevelse att ta in denna feelgood-film fullt ut. Är man som jag uppvuxen med just alla dessa ingredienser så blir det en fulländad kompott, man sitter bara och njuter och småler. Att skådisarna är riktigt grymma gör det hela bara än bättre, Michael Cera kan banne mig inte göra en dålig roll. En av de skönare rullarna på ett bra tag...

Betyg: R R R R

På TV-seriefronten har det som sagt dykt upp två nya starka namn, nämligen The Walking Dead och Boardwalk Empire. Den förstnämnda har jag ju nämnt tidigare och numera har jag kollat igenom första avsnittet helt och hållet och kan säga att klassen hölls hela vägen. Gillar man zombies och överlevnadsfilmer så är det här en riktigt lovande nykomling, det är inte så mycket på äckel det hela baseras utan mer på känslan av ensamhet och det absurda i situationen. En av de skönare scenerna är när huvudpersonen knallar ifatt en tidigare påträffad zombie och blåser skallen av denne, det absurda i situationen är att det är en halv zombie där endast överdelen återstår och denna halva kropp har släpat sig igenom en hel park men av någon anledning har huvudkaraktären fått för sig att zombien ifråga ska dö trots sin ofarlighet. Nåd? Hat? Who knows. Och ni som kommer att kolla på serien förstår det starka i den scenen efteråt... Boardwalk Empire handlar däremot om något helt annat, nämligen maffians tidiga glansdagar i USA och här har man fått med Steve Buscemi på tåget och det är en imponerande rollgestaltning han gör. Jag har hittills bara kollat på första avsnittet men är redan totalsåld, det är en hyfsat brutal bild av USA man får och dekadensen vet inga gränser mitt i allt våld. Spritförbudet har precis trätt i kraft och nu börjar kampen om marknadsandelar på den illegala marknaden, det blir ganska snart tydligt att det hela är blodigt allvar för alla inblandade. Det här känns som en mastodontserie där allting är tidsenligt och det hela känns nästan som ett kostymdrama, dock inser man att det inte blir någon Jane Austen-romantik när snubbar får halva huvuden avskjutna med hagelgevär. Två serier att hålla koll på alltså: The Walking Dead och Boardwalk Empire.

Nähä, om jag kanske skulle hoppa in i den där världsberömda duschen och öka min aktiekurs så jag kanske få någon riskkapitalist att investera i det här spektaklet. Om inte annat så kanske katten i alla fall inte misstar mig för sin kattlåda...