Week in recap...

Herregud, vilken fullspäckad vecka det varit men låt oss ta det från veckans klimax och då pratar jag om Slipknots slakt av Arenan i Stockholm. Jisses vilken konsert, den ramlar lätt in på topp-tre-ever för mig och de hade redan innan förstaplatsen bland dessa. Ju mer jag tar del av dessa nio galningar desto mer älskar jag dom, de är en sådan frisk fläkt i dagens vidriga Svensson-musikvärld där Idol-vinnare hyllas till skyarna för att de kan joddla någon sketen schlagerlåt. Varenda liten snorunge-wannabe skulle bli uppätna levande i händerna på Slipknot, oavsett om det så gällde scennärvaro, låtskrivande, energi och allra främst äkthet. Slipknot är mina husgudar och det skäms jag banne mig inte för, de här grabbarna är for real...

Det var alltså i onsdags jag var iväg och jag fick stressa som en gnu mellan jobbet och ivägfarandet, jag fick bara fem snabba hemma innan det bar iväg med lillebror och några till. Vi var lite sent ute så vi lyckas precis trilla in till första förbandets spelning, det är finska Children Of Bodom som intagit scenen för lite uppvärmning. Jag har lyssnat lite på dom men inte fastnat för deras 80-tals inspirerade metal och livespelningen gör väl varken till eller från, det är väl drag till och från men inget jag blir särskilt begeistrad över. Efter dessa gossar intar giganterna Machine Head scenen och kör igång sitt mullrande ljudpaket, deras musik är ju som ett tjockt täcke av oljud vari det finns en oanad kraft och melodi som kräver några genomlyssningar innan allt faller på plats. Live funkar det sisådär, sången är svår att höra mitt i allt ös men det är ändå med rejäl pondus de intar scenen och får ett bra grepp om publiken. De kör väl i trekvart innan de slänger in handduken och överlåter scenen åt kvällens gudar, Slipknot...dock får vi vänta i en timme innan helvetet brakar loss. Helt plötsligt står de där, the Nine, och bara ger allt från första början, jag blir riktigt impad av sångaren Coreys klädsel där han har en snygg svart skinnjacka med ett rött streck på ryggen och tajta jeans till. Det är en liten chock med tanke på deras tradition av overaller men det här är nästan till det bättre, maskerna finns dock där precis som vanligt och de verkar hotta upp dessa till varje skivsläpp/turneomgång. De har publiken i sina händer från första början och vid några tillfällen är stämningen nästan febrisk inne i arenan, speciellt under låtarna "Spit It Out" och "Psychosocial" duggar gåshudarna tätt hos undertecknad. Jag mäter alltid mina konsertupplevelser i antalet gåshudsmoments och den här rankar sig alltså allra högst bland alla jag varit på, det är nästan som att bli frälst fastän jag egentligen inte har en aning om hur det känns då jag inte på något sätt blivit berörd av någon gud. Kanske någon gudinna men ingen gud...nåväl, ett klassiskt ögonblick under konserten var i alla fall när sångaren får hela ståplatspubliken att gå ner på huk varpå han börjar mässa "Jump the fuck up, when I say jump you jump the fuck up!". Sakta men säkert bygger han upp trycket till ett klimax innan han mitt i några låtrader skriker "JUMP THE FUCK UP!" och hela ståplats börjar hoppa som aldrig förr, det är en mäktig syn och ökar trycket ganska rejält på bygget. Runt 23.30 tar härligheten slut och det gör nästan ont att lämna konserten då jag gärna hade sett att den fortsatt hela natten men vi får tacka galningarna för den här gången, det är bara att hoppas att de dyker upp snart igen. Det är sådana här upplevelser som gör vardagen uthärdlig!

Torsdagen och fredagen försvann i en trötthetskoma där kvällarna ägnades åt diverse aktiviteter, i torsdags var det lite möten på kvällen och på fredagen blev det en del poker som dock inte gav några vinster utan snarare tvärtom. Lördagen blev en avslappnad sak då jag sov till 13.00 innan jag pallrade mig upp för att beskåda Liverpool i ännu en imponerad insats där tre poäng bärgades. Efter det blev det en del xboxande och kebabintagande innan kvällen rundades av med LL på SS men det gick ju som alltid, jag var väl ute efter en dryg timme. Idag söndag var det dock bara att kliva upp vid 10.00 för lite möte på klubben, när vi var klara med det väntade en 100-kronors turre med en rebuy och en addon. Jag ville egentligen inte spela men kunde ju inte låta bli när jag ändå tagit mig till Hallsta, vi blev 38 pers till slut som ville vara med och spela. Det började ganska lugnt för min del och jag åkte inte på några smällar i början som jag annars brukar göra, efter ett tag börjar jag dock få snurr på saker och ting och plockar t.ex. Lenita med floppad färg mot högre floppad färg. Folk försvinner ganska snabbt från turren och inför första breaket är vi nere på 23 pers eller något, ovanligt snabb eliminering av motstånd och det fortsätter så tills vi är 11 kvar då det blir lite stiltje ett tag. Till slut åker ändå två och vi kan samla ihop våra marker och sätta oss vid finalbordet, det är med viss bävan vi från bord 2 intar det då vi hört om Tur-Kribbas framfarter där han bl.a. dragit ut Jörgen med AT mot AQ där han träffat T på rivern efter att de hamnat all-in på turn. Det dröjer inte länge förrän han börjar härja friskt och den ena efter den andra faller offer för hans bila, ett tag blir det nästan komiskt när han tre händer i rad slår ut en person i vardera hand och det efter att ha legat under i två fall av tre när pengarna åkt in. Fördelen är ju att vi andra inte behöver göra något utan bara låta honom härja fritt...tills vi står på tur själva och det var väl ungefär det som hände mig. I falsk trygghet tror jag mig vara bortanför Kribbas grepp och efter att ha foldat en stund känner jag att jag måste försöka sno tillbaka lite, vi är fyra kvar och jag tittar ned på Q5 i UTG position varpå jag slår upp det till 7k med blinds 1,5k/3k. Själv har jag runt 28k i stacken efter det och självklart synar Kribba, något annat vore inte att vänta då han sitter med 180k av totalt 319k av markerna i spel när vi är fyra kvar. Floppen kommer AJ5 och jag kommer faktiskt inte ihåg ifall vi checkade floppen eller om det var där jag bettade, jag vet i alla fall att det är jag som gör nästa move och det är att jag bettar ut 10k som han efter viss tvekan synar. Om det sen är turn eller river som faller kommer jag som sagt inte ihåg men det i alla fall en lanka...fan, jag vet inte ens om floppen var som jag beskrev, blev ju så fruktansvärd tiltad när han i alla fall bluffade bort mig och visade upp QT för någon form av stegdrag. Jag kunde ju inget göra annat än lägga mig med mitt fjärde- eller femtepar på brädan men det gjorde så jävla ont att se honom våldta mig med sin stora stack, hans syn på mitt 10k-bet går ju att diskutera då jag la in runt 50% av min stack då. Jaja, skitsamma, han spelar ut mig och det med sin stack och sitt självförtroende för ögonblicket. Jag blir förblindande tiltad efteråt och ställer innan jag fått mina kort i nästa runda, när jag väl tittar på det första ser jag ett A och innan jag hinner kolla på det andra har jag fått en syn av Kribba. Han har hittat 44(TUR-KRIBBA!!!!!!) och den håller självklart mot min A3, bitter som få tar jag min vinst och drar ifrån klubben fortare än kvickt. Mörkret ute är ingenting jämfört med mörkret inom mig men som tur är rinner allting av ganska snabbt, väl hemma kan jag inget annat göra än att konstatera att Kribba var unstoppable idag och mycket väl tar han hem hela skiten. Grattis Tur-Kribba, motherfucker...

Två filmer sedda:

Titel: Dead Space:Downfall
Genre: Animation

Det här är en förfilm till själva spelet Dead Space och i filmen får vi förklaringen till allt som ledde fram till katastrofen som spelaren kastas in i, jag vet dock inte vad jag ska säga om filmen. Den är ganska b rakt igenom och det känns inte som att den förstärker spelupplevelsen på något sätt, det är en ganska menlös historia på en dryg timme där den ena splattereffekten efter den andra fyller upp skärmen med ritat blod. Nej, jag orkar inte ens slösa bort några mer tecken på eländet...undvik ifall ni överhuvudtaget funderat på att titta på det hela...

Betyg: R
----------
Titel: Open Season 2
Genre: Animerad komedi

Återigen handlar det om björnen Boog och hjorten(?) Elliot som hamnar i trubbel då deras polare Weenie(så DÅLIG humor) blir "bortrövad" av sin matte/husse, det hela känns ganska krystat rakt igenom och jag tvingar mig att fullfölja filmen trots den ganska kassa storyn och de kassa skämten. Som vanligt i sådana här filmer finns det små söta karaktärer som ska försöka liva upp filmen men de misslyckas i det här fallet, det blir inte roligare hur många små skotsk-dialektalt talande ekorrar man slänger in. Jag förvånades också över hur pass råa vissa skämt var och hur barnförbjudna vissa antydningar var, det brukar vara ganska oskyldigt i de flesta fall men här lyckades de på något sätt kringgå det hela. Nej, inte heller den här filmen är värd sin tid och jag vet inte ens om jag skulle påtvinga mina fiktiva ungar att titta på den, det gäller ju att trycka på vikten av kvalitet från början.

Betyg: R R

Nej, nu är det nattadags och jag ska försöka uppdatera oftare, det är bara rätt mycket just nu...