onsdag 17 september 2008

Vardagsångest på hög nivå...

Ännu en dag, ännu en rutinmässig dag att lägga till ordningen av de drygt 31,5 åren av mitt liv som passerat i en ganska intetsägande sörja, eller? Ibland funderar jag vad meningen är med allt och denna monotona tillvaro men låt oss inte bli alltför djupa så här en onsdagskväll, låt oss bara konstatera att livet är sig likt. Jag kom hem och däckade en timme i säng det första jag gjorde eftersom jag är lite småseg och springer runt med en antydan till förkylning, jag behöver verkligen VERKLIGEN mina sovtimmar just nu känns det som men tyvärr är ju gå-i-säng-känslan som förgjord om kvällaran. Det är som nu, klockan är strax efter 23 och jag borde göra matlåda och duscha innan jag går och lägger mig, snacka om saggig planering. Vad ska man dock göra när det är CL-kväll? Det går ju inte att göra något annat än att bänka sig framför TVn och njuta av härligheten, idag höll det härliga på att bli riktigt härligt då Man Utd var illa ute ett tag mot Villareal och som tur är lyckades spanjorerna knipa en pinne. En förlust på söndag för Man Utd mot Chelsea och jag tror det kan börja hända grejer hos de självgoda röda, de är ju äckliga i all sin arrogans. Urbilden för deras klubb, Ronaldo, satt ju t.ex. på bänken i första halvlek med de fetaste örhängen som skådats på denna planet då de skimrade som aldrig förr av diamanter eller whatever. Jag blir bara äcklad när jag ser dessa players som tror de äger världen för att de kan kicka lite boll, Ronaldo skulle lika gärna kunna vara Beckhams stjärtgosse för de är stöpta i exakt samma form av uppmärksamhetsbehov. Nej, jag hoppas innerligt på en helt miserabel säsong för Man Utd så de vaknar ur sin fantasidröm där de är kungar i alla lägen...visst, ibland lirar de gudomligt men de är ju så vidriga i sin mentalitet att de inte förtjänar framgångar. Ta istället arbetargrabbar som Gerrard och Lampard som dominerar i sina respektive lag, de har inget behov av liknande divalater som de flesta av spelarna i Man Utd dras med. Säg en enda spelare i Man Utd som inte är ett psykfall...ja, Johnnie Evans kanske då, den nya 20-åringen i backlinjen, han har inte hunnit hjärntvättas av Sir Alex än till att bli något jävla missfoster. Nej, jag tycker inte om Man Utd. :)

Det finns ju bara ett lag för mig i engelska ligan men ska jag ranka de fyra största skulle det bli i följande ordning:

1. Liverpool
2. Arsenal
3. Chelsea
4. Man Utd

Och då rankar jag alltså utifrån empatikänsla där jag mäter förmågan att kunna glädjas åt lagets eventuella framgångar ifall de spelar bra. Jag kan säga att det inte är så mycket glädje kvar efter 2:a platsen, 3:an och 4:an drar ganska jämnt i skadeglädjen men återigen, Man Utd drar längsta strået. Nog raljerat för idag om det...

Jag körde Rock Band en stund idag också och nu har jag sprungit på en riktig jävla hatlåt, QOTSAs "Go With The Flow" på trummorna på hard-nivån...fy fan vad unmöglich. Jag vet inte hur jag ska klara av den, bastakterna kommer hela tiden samtidigt som det är trumslag åt höger och vänster i snabb takt. Trumpinnarna var på väg att ryka igenom ett fönster ännu en gång men jag lyckas besinna mig så pass att jag bara slår pinnarna stenhårt mot varandra, det slutar väl med att de splittras och antingen att jag får ett splitter i ögat eller att katten blir spetsad av en halv trumpinne. Jag måste försöka lära mig lite anger management i dom lägena...

Jag kollade på pilotavsnittet till Lost-regissörens nya serie, Fringe, idag och jag vet inte vad jag ska tycka. Det hela känns som en ganska big rip-off av Lost och jag har liksom nästan en ond aning om att de båda serierna knyts ihop eller något, det skulle inte förvåna mig en sekund. Det hela börjar ju på samma sätt som Losts pilot, ombord på ett flygplan som skakar och har problem... Han kör också med samma symbolik i bilder där man hela tiden får hintar om att det ligger mer bakom vissa saker än vad som verkar vid första anblicken, det dröjer ungefär halvvägs in i piloten innan det börjar snackas om ett "pattern" som tyder på att något större ligger bakom allting. Som om inte det vore nog snor han mycket av musik- och ljudstilen från Lost med samma typ av ljud mellan scener samtidigt som han också använder sig av Lost-fonten och textstilen för att illustrera namnet på olika platser. Nej, det känns verkligen som en spinoff från Lost även om innehållet än så länge inte har så mycket gemensamt med ursprungsserien och jag är rädd för att vi har ännu en twistad evighetsserie att följa. Lost borde ju ha avslutats för minst en säsong sedan men tyvärr lär vi väl få dras med den i ett par säsonger till innan de eventuellt knyter ihop påsen där, tur att vi har den här att fylla upp tiden efter Lost med. Observera ironin...

Bara två arbetsdagar kvar av veckan innan det blir vila för hela slanten, bara att härda ut...

Inga kommentarer: